Träskutor i Skärhamn

Före galeaserna och skonarna i Skärhamn hade man jakter i ett mycket stort antal. Till en början användes de för fiske, därefter blandat med fraktfart för att slutligen i många fall bli rena fraktare. Enligt Arnold Johansson var Per Kristiansson den förste som ägde en jakt i Skärhamn. Han var född på Lunne i Nordvik den 14 februari 1823 och son till Kristian Knutsson från Lirås och Inger Svensdotter från Nordvik. Dessa var födda 1794 och 1798. Jakten skall Per ha köpt på 1850-talet. Något namn finns inte angivet.

I Gunnel Kristianssons bok ”Beslagna segel” finns på sidan 53 en journal över utfärdade folkpass vid Marstrands Sjötullkammare på 1860-talet. I den journalen nämns 1861 en liten däcksbåt med namnet Freden. Den var på 2 läster, hemorten var Skärhamn och skepparens namn anges som P Christensson. 1 läst var fram till 1862 benämnd ”svår läst” och motsvarade 2248 kilo. Det var alltså en mycket liten båt som lastade ungefär 4,5 tdw. Det kan möjligen vara denna som Arnold menar. Någon P Christensson har jag inte kunnat finna i kyrkböckerna men skillnaden med Christiansson är inte större än att det ofta blev förväxlingar beroende på vem som skrev.   

Per var gift med Anna Perdotter som var född den 30 november 1819 i det gamla posthuset i Skärhamn på Postvägen 24. Hennes föräldrar var Petter Rasmusson och Regina Persdotter vilka var födda 1791 och 1782. Per Kristiansson och Anna Persdotter övertog senare huset. Det var deras son Petter Persson som blev Skärhamns förste postmästare och gav upphov till namnet ”Perssons gård”.

Det förekommer i den ovan nämnda journalen flera andra båtar med hemort Skärhamn. Den minsta hade namnet Bredfot och är införd samma år. Den var ännu mindre och är redovisad till 1 läst. I samma journal finns även Nordstjernan, Frikarn, Fursten och Svan, redovisade som däcksbåtar. På sidan 81 i nämnda bok finns öppna båten Springfelt av Skärhamn, jakten Viktoria av Skärhamn och däckade båten Fritiof av Skärhamn nämnda år 1880. På sidorna 115 till 123 redovisas ett stort antal båtar, i inrikes fraktfart och varutransporter mellan Marstrand och Norge, med Skärhamn som hemort.

Som inrikes seglande fartyg redovisas följande. 1878 finns Kronan och Josephina nämnda. 1879 finns Josephina nämnd. 1880 finns Kronan, Flygarn och Svan nämnda. 1883 finns Albert Ehrensvärd, Viktoria, Mathilda, Fursten, Bruden och Grefvinnan nämnda. 1886 finns Grefvinnan, Anna, Viktoria, Sjöfogeln, Pröfven, Flygarn och Furstinnan nämnda. 1890 finns Olga, Kronan, Anna, Anna, Svan, Viktoria, Flygarn, Familjen, Carl och Hilda nämnda.

För varutransporter mellan Marstrand och Norge redovisas följande fartyg mellan åren 1876 till 1897. Svan, Svanen, Elida, Flygarn, Kronan, Selma, Frida, Sjöfogeln, Viktoria, Lovisa, Två bröder, Olga, Selma, Anna, Anna, Furstinnan, Nordstjernan, Alfrida, Axel, Grevinnan, Sarvia, Fursten, Mathilda, Vega, Fax, Fyra bröder, Akalia, Hilda, Drott, Sjöfröken, Lejonet, Hulda, Helena, Bröderna, Fidelle, Familjen, Frikarn, Roma, Adelina, Smögen och Storm.

De ovan nämnda fartygen redovisas med varierande typbeteckningar. De förekommande termerna är öppen båt, däcksbåt, slup och jakt. Det finns i ovanstående journaler flera exempel på att samma fartyg vid olika tillfällen fått olika beteckningar. Jag menar att samtliga fartyg, uppräknade i ovanstående journaler liksom de uppräknade i nästa stycke, kan rubriceras som jakter och det var under den benämningen de var kända i Skärhamn.        

Det fanns jakter i Skärhamn i ungefär 100 år. Per Christianssons jakt var troligen bland de första om det inte var den allra första. Kanske hette den Freden. Bland de allra sista var troligen Axel Olssons Saga. Arnold Johansson nämner en del av Skärhamns jakter i boken Segla för Tjörn och i hans artikel förekommer namnen Elida, Familjen, Gunhild, Ragnhild, Viking, Bröderna, flera med namnet Svea, Anna, Vido, Frida, Roma, Gerda, Lina, Sodarn, Flygaren, Kronan, Glimt, Telefon, Bocken, Alfhild, Klara, Max, Olga och Norden. Karl-Erik Hammarskär nämner i samma bok ytterligare jakter med namnen Brilliant, Ellida, Ally, Margit, Palmina, Ingrid och Elsa. En del av de, i detta stycke, uppräknade jakterna är inte nämnda i Gunnel Kristianssons bok. Det beror troligen på att där inte redovisats några journaler eller tabeller från 1900-talet.  Själv kommer jag endast ihåg Axel Olssons Saga och fiskhandlarnas jakter, Milton och Ärlan, från min barndom. Saga hade sin kajplats där Atene nu ligger. Troligen har det funnits ytterligare jakter, utöver de uppräknade, under de 100 åren som det fanns jakter i Skärhamn. En sådan var jakten Bris som nybyggd kom till Skärhamn 1919 från Carl Otto Christiansson varv i Strömstad. Den såldes senare till Kämpersvik[1].  En annan var Adelina som 1903 levererades av Hälsö Varv till Anders Johan Berntsson i Skärhamn och senare såldes till Kämpersvik[2]. Det måste ha varit en efterföljare till den Adelina som finns nämnd i sista stycket på föregående sida.

De som löste av jakterna var de små galeaserna och de galeasriggade kuttrarna. De små galeasernas första representant i Skärhamn var galeasen Gustav som levererades som nybyggd år 1891 av Olof Berntsson på Söbben Orust till ett partrederi i Skärhamn med 9 del­ägare. August Johansson på Dalgatan 2, som var en de 9 delägarna, övertog galeasen år 1902 för 1900 kronor. Den hade då hittills enbart använts för fiske. August var bror till Anders Johan som är nämnd på nästa sida.

Det fanns 34 st galeaser i Skärhamn som gick i fraktfart. 20 var byggda i Bohuslän och av dessa var 15 från Orust och kan räknas som små. 3 kom från Studseröd, 1 från Marstrand och 1 från Lysekil. Av De övriga kom 4 från varv i Råå, 1 från Jungfrusund, 1 från Landskrona, 2 från Norge, 4 från Danmark och 2 från Tyskland. Den största lastade 125 ton. De båda norskbyggda galeaserna, Ingeborg Kristine och Vega, var byggda som jakter i Norge men blev galeaser i Skärhamn.    

Galeaserna som var byggda på Orust var små. De minsta var Gladiator som endast var 13,37 lång och Glimt som var 13,59. De var båda byggda på Söbben. Man kan jämföra med jakten Bris som köptes till Skärhamn 1919. Den var 15,01 i längd. Galeasriggen gjorde att man fick mindre och mera lätthanterliga segel. Det fanns sammanlagt 6 stycken galeaser som var kortare än Bris, rena fiskefartyg har då inte räknats med.

---

[1] Skutepoken i Kämpersvik.

[2] Skutepoken i Kämpersvik.

Den allra första kuttern kan ha varit Erato som byggdes vid Eckernas varv i Älvdalen 1894 för Edvard Pettersson, att användas för fiske. Edvard var född i Skärhamn den 11 april 1858 och son till Petter Eliasson och Petronella Andersdotter vilka var födda 1826 och 1832. Edvards hustru var Johanna Albertina Samuelsdotter från Lalleröd Övergård i Tegneby. Hon var född 1855. Erato användes enbart till fiske fram till 1903 och var därför oregistrerad. I mars 1903 blev hon registrerad med nummer 4110 och kom därefter att användas i fraktfart fram till för­lisningen vid Yttre Tistlarna den 3 april 1904. Hon var mycket liten och lastförmågan var troligen mindre än många av de samtida jakterna. Innan Erato hade Edvard Pettersson, till­sammans med sin farbror, jakten Kronan som de fick levererad från varv på Orust 1887 och därefter ytterligare en jakt.[1] Efter Erato köpte han 1906 den norska kuttern Ulf med vilken han förliste 1913 utanför Hallandskusten med last av lera.  

Erato fick många efterföljare. I England hade sedan länge byggts seglande trålare av samma typ som Erato. Många av dessa såldes till andra länder när engels­män­­nen övergick till ångtrå­lare i järn. Till Sverige kom ett stort antal men de såldes även till de andra skan­di­naviska län­derna. De gick allmänt under benämningen, engelsk kutter. Efter skandi­naviskt språkbruk var de alla riggade som galeaser men enligt det brittiska regist­ret var de antingen ketchriggade eller också var de riggade som dandy. Skillnaden ligger i place­ringen av mesan­masten i för­hållande till hjärtstocken som rodret sitter på. Står mesan­masten framför hjärt­stocken så är kuttern ketchriggad. I annat fall är den riggad som dandy. Yawl är den vanligare benämningen på ett sådant fartyg. I Skärhamn kallades båda för kutter.

Utöver Erato byggdes det kuttrar, av samma modell som i England, i Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. På Eckernas varv byggdes ytterligare en kutter till Skärhamn. Det var Alfhild som färdigställdes 1901 för Anders Johan Johansson på Båtvägen 2 i Skärhamn. Han var född i Skärhamn den 30 september 1849 och son till Johan Engelbrektsson från Köleröd i Klövedal och Anna Andersdotter från Skärhamn. Samma år inköptes även den norskbyggda kuttern Odin. Den var byggd av Olav Haktorsen i Nerhus Hardanger 1892 och inköptes av ett partrederi med Johan Alfred Johansson, Petter Johansson och Axel Andersson (Skanse) som delägare.  Flera norskbyggda kuttrar inköptes till Skärhamn före 1910. De var alla byggda vid varven i Hardangerfjorden.

Av de engelska kuttrarna i Skärhamn var Peregal den första som inköptes. De norskbyggda och svenskbyggda kom tidiga­re. Peregal kom till Skärhamn 1916, inköpt från Gullholmen av Karl-Albin Axelsson på Skansvägen 4 för okänt belopp. Ägarna på Gullholmen hade köpt den från England för 450 pund år 1900. Engelsmännen hade vid den tidpunkten börjat sälja ut sina träbyggda trålare och istället övergått till trålare med ångmaskin som var byggda i järn. Totalt inköptes till Skärhamn 23 st kuttrar som var byggda i England, 5 st som var byggda i Norge, 2 i Danmark, 2 i Tyskland och 1 med okänd byggnadsort. Dessutom fanns det 2 svenskbyg­gda kuttrar i Skärhamn vilka båda beställts nya från Eckernas varv i Älvdalen. Kuttrarna ansågs mycket sjö­värdiga och hade ofta större lastförmåga än de största galeaserna.

---

[1] Länspumpen 1980:3

Skonerterna, eller de tvåmastade skonarna, började köpas till Skärhamn på 1910-talet. Först var den lilla danskbyggda Carl som inköptes 1910 av ett partrederi med Karl Kristiansson på Bagarliden 1 och Johan Axelsson på Magasinsgatan 7. Carl var mycket liten med en beräknad lastkapacitet på ca 80 tdw. Åren efter följde många inköp av små skonerter. 1913 kom Iris från Sjötorps varv som var beställd av bröderna Petter och Axel Andersson. Hon var betydligt större än Carl och lastade 150 tdw. Hon var vid leveransen det största fartyget i Skärhamn. Även Karl Ängbergs Johanne inköptes det året från Danmark, men hon tillhörde de små skonerterna och lastade bara 90 tdw. Skonerterna kunde ibland vara större än Iris. En sådan var Elgö som lastade 170 ton tdw. En annan var Ellen 3404 som lastade 225 tdw. Hon hade gott och väl kunnat vara riggad med 3 master men hade bara 2. En som däremot blev omrig­gad till tremastskonare var Margit 4304. Hon var byggd i Halmstad 1905 med ett brutto på 118,6 att jämföras med Ellens 129,5. Margit blev senare omriggad till tremastskonare och som sådan fanns hon i Skärhamn 1935.  

47 st skonerter inklusive Hamlet och Athene har funnits i Skärhamn. 21 av dem var byggda i Danmark, 5 i Tyskland och 21 i Sverige. Av de danska skonerterna var de flesta byggda i Svendborg och Marstal. De svenska skonerterna var till allra största delen byggda i västra och södra Sverige.

De första tremastskonarna kom till Skärhamn på 20-talet. Sonja 6231 var först och hon köptes 1920 av Karl Kristiansson på Bagarliden 1. Han hade tidigare ägt skonerten Carl som han också var först med och som han sålde 1917. Sonja var liten, hon lastade bara 120 tdw. Desto större var de båda tremastare som köptes 1921. Roll var byggd i Marstal 1917 och hade motor från början. Hon köptes 1921 av ett partrederi med A B Nilsson i Nordvik som huvudredare. Hon lastade 370 tdw.  Den finskbyggda tremastskonaren Saga var också byggd 1917 och köptes samma år som Roll av ett partrederi med S P Pettersson i Uddevalla som huvud­redare. Hon blev aldrig motoriserad och förliste på Danska västkusten i oktober1922 när hon var på resa från England med last av kol. Hennes brt var 251,27 mot Rolls 237 vilket gör att det var Saga som var den större av de båda och också största fartyget i Skärhamn fram till förlisningen 1922.

Totalt 47 st tremastskonare och 2 fyrmastskonare har haft Skärhamn som hemort genom åren. Det var framförallt på 30-talet som många av dessa inköp gjordes. 19 st tremastskonare samt de båda fyrmastarna inköptes då till Skärhamn av partrederier. Det var då som de stora sko­narna Agathe, Agnes, Ellen, Ethel, Gerd, Lydia, Petrea, Regina, Stig, Trinite, Inger och Sonja anskaffades. Under 20-talet inköptes 7 st, under 40-talet 7 st, under 50-talet 13 st och den sista som köptes var Mary 1961. Hon köptes från Nordvik där hon funnits sedan 1934.

Det största träfartyg som haft Skärhamn som hemort var fyrmastskonaren Inger. Hon köptes in 1938 för 58.000 kronor av ett partrederi med fiskhandlaren Johan Adolf Hermansson som huvud­redare. Hon såldes 1944 för 174.000 kronor. Det var en ansenlig vinst på sex år om man betänker att en ordinär enfamiljsvilla då kostade under 30.000 kronor. Andra världskri­get hade säkert sin betydelse i prissättningen. Vid försäljning till Finland 1963 låg prislappen på 60.000 kronor men då hade förmodligen åldern påverkat priset. I 1927 års danska skepps­lista upptogs hon till 575 tdw.

Utöver ovan uppräknade segelfartyg fanns också ångaren Saga som var byggd i trä och kom till Skärhamn år 1947. Den ingår även i förteckningen av träskutor och har även sin historik. 

Flera driftiga affärsmän i Skärhamn kom att äga betydande andelar i flera fartyg som kunde säljas med god vinst. Handlanden Karl Ivar Hermansson hade andelar i fyrmastskonaren Sonja som köptes från Saint Malo i Frankrike 1937 för 25.000 kronor. Han blev Sonjas huvud­redare med 1/4 i fartyget. Sonja överfördes till ett AB under 1952 för 85.000 kronor. I 1945 års skeppslista var Sonja upptagen till 500 tdw.

Ivar Hermansson hade även andel i tremastskonaren Ethel som köptes för okänt belopp och hem­­fördes från Frankrike 1938. En gissning på ungefär samma pris som för Sonja verkar rim­ligt. Även för detta stora fartyg, på 475 tdw enligt 1945 års skeppslista, var Ivar Hermansson huvud­redare och delägare med 1/4. Han sålde sin andel i Ethel 1947 för 62.500 kronor.

Samuel Pontus Pettersson hörde också till denna grupp av redare. Han var skeppsmäklare med kontor i Uddevalla och senare i Göteborg och han kallades SP. Han var delägare i Ebet, Ellen 3404, Ethel 8356, Saga, Sensy, Sonja 8181 och Vikar. Karl Erik Olausson hörde även till denna grupp liksom Sören Pettersson. De hade båda, genom åren, andelar eller helt ägande i många av Skärhamns skutor. Båda fortsatte med järnare när träskutorna tjänat ut.

Skärhamns hamn började byggas 1937. Fyrmastskonaren Sonjas barlast från hemresan från Frankrike kom väl till pass och såldes till hamnbygget som gjutsand. Innan hamnens tillkomst hade skutorna måst ankra på Skärhamnsfjorden då de besökte hemmahamnen och vid vinteruppläggning.

Ankrade skutor på Skärhamnsfjorden innan hamnens tillkomst 1937. Bilden finns också införd i ”Skutminnen Sterner Johansson berättar”. Där lämnas följande uppgifter om vilka skutor det är: Klipperskonaren längst ut är tremastskonaren Ellen, Skärhamns dåvarande stolthet. De övriga tremastskonarna är Viking och Petrea. Bland de tvåmastade skonarna syns Asta, Gunborg, Poseidon, Sophie (Sofie enligt skeppslistan), Maja, Hildur och Amalia. Galeaserna är Irma, Ester och Dolly och kuttrarna är ”Prinsen”, Deerhound och Nordstjernan. Därtill syns ett stort antal jakter och mindre båtar.

Av de uppräknade skutorna anskaffades Maja från Danmark i februari 1931 och Amalia från Nordvik i februari 1932. Amalia kan ha legat på Skärhamnsfjorden även då hon var hemma i Nordvik. Maja däremot kom från Danmark och låg inte på fjorden före februari 1931. Inga andra fartyg som är anskaffade efter 1931 finns med på bilden. Kortet kan därför med stor sannolikhet beräknas vara från 1931 förutsatt att namnen som angetts på skutorna är riktiga. Att hamnen byggdes 1937 har i detta sammanhang ingen betydelse.

Perioden för träskutor tog slut under 60-talet och den sista som lämnade Skärhamn var tremastskonaren Vega. Hon såldes den 26 september 1966. Trellevik hade sålts den 24 maj samma år och Jason den 28 april samma år. Maja såldes 1965. Elgö fick Nordvik som hemort 1964 och var kvar där till den 29 juni 1966 då hon såldes till England. Så man kan säga att 1966 var det definitivt slut på skutepoken i Skärhamn vad gäller träbåtar. Vid ingången av 1960-talet och fram till att Vega såldes den 26 september 1966 så var det sammanlagt 23 st fartyg som såldes och 1 som förliste (Augusta). I de 23 sålda fartygen ingår även Mary som var inköpt 1961.

Om man antar att uppgiften om den första jakten i Skärhamn på 1850-talet är någorlunda korrekt så handlar hela träbåtsperioden om ca 110 år.