Järnbåtar I

Ilse 8165 IMO 5156684

Byggd av stål på klink 1931 i Delfzijl som tremastad motorskonare av Gebreoders Niestern & Co med namnet Assel för Fritz Fitschen från Barnkrug vid Elbe, halvvägs till Hamburg från västerhavet. Staden Assel gränsade till Barnkrug och hade fått ge namn till Fitschens nya fartyg. Hon blev vid byggnationen försedd med en 3-cyl 4-takts motor på 154 hk från Bohn & Kähler AG Motoren- & Maschinenfabrik i Kiel. Fartyget mättes till 189 brutto, 96 netto och 240 tdw och hennes dimensioner var 31,57 x 6,48 x 2,58/2,75. Hon var först i en serie av tre systerfartyg och sjösattes i mars 1931 och registrerades i Hamburg den 12 maj 1931 med Hamburg som hemort.

I oktober 1932 var Assel på resa från Uuras, på Karelska näset i Finland, till Bremen med trälast i lastrum och på däck. Resan fick ett abrupt slut när fartyget förliste samma dygn som hon lämnat hamnen. Det blev totalförlust av fartyget och fem avlidna av besättningens sju personer som följd. Sedan vinterkriget 1940 är Karelen ryskt område och Uuras är Trångsund på svenska. Fyra dagar efter Assels förlisning i Finska viken skrev lättmatrosen Günther Hauschildt till sina föräldrar och berättade om händelsen. Den finns i Herbert Kartrings bok Deutsche Schoner band VI och återges nedan:

”Som ni antagligen redan har läst i tidningen har vi råkat ut för en stor olycka. Assel har gått under och ingen utom kapten Fitschen och jag blev räddade. Vi är för närvarande på ett sjukhus i Virojoki (mellan Fredrikshamn och Viborg) Jag mår ganska bra men har några köttsår och stelhet i benen. Ja kära föräldrar, jag skall beskriva händelseförloppet vid förlisningen för er. Vi hade lastat klart måndag kväll den 10 oktober och avgick i gott väder med vindstyrka 3. Vid midnatt lämnades lotsen och det blåste nu en lätt bris som gjorde att fartyget sakta lade sig något åt babord. Vid tvåtiden på natten utbröt en storm med orkanstyrka som gjorde att fartyget lade sig ytterligare åt babord. Halv tre började vi lämpa en del av däckslasten överbord och klockan tre kapade vi surrningarna till däckslasten och såg delar av lasten försvinna överbord. Detta hjälpte inte och samtidigt tilltog vinden med ytterligare slagsida och överbrytande sjö. Snart hade vatten börjat tränga in i maskinrummet och kajutan. Livbåten försvann i den överbrytande sjön. Vi gjorde allt men ingenting hjälpte. Maskinen gick fortfarande men klockan sju kantrade fartyget så besättningen klättrade upp på kölen och satte sig. Det var bara fru Fitschen som, på grund av sjösjuka, låg kvar i sin koj där hon nog fick en hastig och skonsam död”.

”I Ungefär en timma satt vi alla på fartygets botten när en enorm våg bröt över och spolade ner jungmannen och mig i vattnet. Vi var tre stycken som fick tag på några brädor från lasten som vi höll ihop för att få flytkraft och som vi lade oss på magen på. En halvtimma senare hade även kaptenen spolats ner i vattnet och anslutit sig till brädorna. Styrmannen och motorskötaren stannade kvar på vraket. Vi hade turen att vinden förde oss mot en liten ö. Med stor hastighet förde vinden oss tillsammans med vraket mot ön. Efter ungefär tre timmar förlorade Richter (jungmannen) sina brädor och drunknade framför våra ögon. Han var den förste. Efter att vi hade kämpat mot vågorna i ca sju timmar förlorade också Erich (en lättmatros) sin styrka och sjönk framför våra ögon. Vraket hade drivit ca 3 mil i vår riktning och var inte så långt ifrån oss med masterna nedåt. En enorm bränning syntes över fartyget men styrman och motorskötaren som hade befunnit sig på vraket såg vi aldrig mer. De fick en sjömansdöd”.

”Vi hade drivit på brädorna i nio timmar när vi var framför klipporna på ön. Nu kom det värsta av allt, bränningarna. Den som inte sett detta har ingen aning om det. Tre gånger slungades jag mot klipporna och tre gånger spolades jag tillbaka i havet. Som en boll kastades jag fram och tillbaka. Träet mot klipporna hördes över huvudet. Det fungerade inte förrän den fjärde gången att komma undan havet. Fitschen hade också överlevt bränningarna bra och vi var samtidigt räddade. Vi stod nu nästan nakna på berget. Här bodde människor, vi hittade några fiskarstugor. Halvt galen krossade jag alla fönster. Vi kollapsade i en av dessa stugor och stannade där över natten. Nästa morgon upptäcktes vi av fiskare som förde oss till fastlandet och nu ligger vi här på sjukhuset och lever som prinsar”.

Så slutar den 17-årige lättmatrosens berättelse om vad som hände. Man kunde kanske önska att det var kaptenen som hade berättat för han hade nog på ett annat sätt kunnat ange var förlisningen skedde och var de klev iland. Inte heller nämns något om att fartyget var under segel som en del andra uppgiftslämnare i ämnet skriver. Kaptenens utsaga finns troligen någonstans från sjöförklaringen men var? I bokens slutsats om förlisningen (Herbert Karting Deutsche Schoner band VI) nämns att skador på skrovet förmodligen uppstod när däckslasten på babordssidan slets bort. Därefter trängde in så mycket vatten att fartyget kantrade åt lovart. I Kartrings bok nämns att Assel hittades av fyrmästaren på Someri år 1934. I andra dokumentationer nämns samma sak men även att en trolig förlisningsplats skulle vara i närheten av fyren Narvi och att landstigningen skulle vara på ön Huovari. Mellan dessa två platser är det ca 10 distansminuter och den sträckan kunde man kanske driva på nio timmar om vinden kom från rätt håll.

Man försökte bärga vraket redan då det hittades 1934 men misslyckades. Det dröjde till 1936 innan Assel till slut kunde bärgas och föras in till Trångsund för reparation hos Aarne Virolainen Telakka (varv) på ön Ravansaari för reparation och iståndsättning. Man fann vid bärgningen den döda kaptenshustrun i kajutan där hon avlidit. Efter segdragna förhandlingar med det tyska försäkringsbolaget betalades till slut 500 riksmark i belöning till upphittaren. Efter reparationen såldes fartyget i november 1936 för 870000 finska mark till partrederiet Rolf Melart i Trångsund. Hon blev där namnändrad till Uuras och registrerad i Viborg med nummer 3397.

Året därpå blev hon såld till Sverige för 65000 kronor med köpebrev den 24 april 1937. Anmälan om köpet hade gjorts den 19 april och i certifikat den 27 maj framgår att köparna var ett partrederi i Skärhamn med fiskhandlaren Nestor Ossian Olausson som huvudredare och delägare med 4/18. De övriga delägarna var hans två bröder, fiskhandlarna David Olausson och Johan Isak Olausson, med 4/18 vardera. Utöver dessa tre bröder var fartygets befälhavare, skeppare Sven Erik Olsson delägare med 3/18 och hans bror fiskare Olof Algot Olsson delägare med 3/18. Vid köpet till Skärhamn döptes fartyget om till Ilse efter David Olaussons treåriga dotter. Ilse mättes i Sverige den 27 maj till 181,24 brutto och 118,77 netto. Hon hade då dimensionerna 32,66 x 6,49 x 2,55. Den 19 april 1944 blir skeppare Frank Edgar Olofsson befälhavare fram till den 31 augusti 1945 då Erik Olsson återinträder som befälhavare tills fartyget säljs 1946.

Köpebrev på 250000 kronor om försäljning till Island undertecknades den 5 juni 1946. I anmälan den 6 juni framgår att fartyget sålts till herr Einar Einarsson i Hafnarfjord Reykjavik. Hon döptes om till Lindin och fick isländsk flagg med Hafnarfjord som hemort.

I december 1947 blev det ägarbyte igen. Skibsförer Niels Wal Hansen i Vedbaek övertog Lindin och döpte om henne till Hulda Wal med Köge som hemort. Hon finns därefter i Danmarks skeppslista från 1949 med samma motor, på 154 hk, som blev installerad i Holland som nybygge 1931. Lastförmågan anges till 240 ton med 189 brutto och 96 netto. Skillnaden mellan brutto och netto är maskinutrymme och manskapsutrymme på 61 och 31 registerton. Dimensionerna anges här till 105.2 x 21.4 x 8.3 fot. Som Hulda Wal tog man bort den mittersta masten och kortade de övriga två. I 1951 års skeppslista har hennes beteckning som tremastskonare bytts till segelskepp med hjälpmotor, SM. En Alpha Diesel på 174 hk (3-cyl 2-takt enligt vissa källor) ersatte år 1951 den gamla motorn.

Den 27 september 1962 var Hulda Wal i ballast på väg från Rudköping till Stettin. När fartyget befann sig nord om Langeland klockan 19 på kvällen i en frisk bris från OSO med nordlig ström seglade hon på lyspricken som finns där. Prickens kätting rammades flera gånger av fartygets propeller innan man frikopplade. En hastig undersökning visade att propellerhuvudet hade lossat från propelleraxeln men efter många försök lyckades man få propellern att följa med axeln runt. Därefter kunde man fortsätta till Nyborg för upptagning i docka. Både roder och propeller hade fått skador.

Med nästa ägare försvann de små segel som fanns kvar. Skibsförer Jens Peter Sören Nielsen i Svendborg övertog fartyget den 2 juli 1965 och döpte om henne till Elni med hemort Naestved. Han tog bort de två master som fanns och satte en mast med två lastbommar på mitten av fartyget. Den 15 december 1967 sålde han till ett partrederi som döpte om henne till Rimborg och gav henne Fakse Ladeplats som hemort. Delägarna i detta rederi var skibsförer Henning J F Jensen i Farum och skibsförer Holger O Petersen i Köpenhamn. Skibsförer Christian Jensen i Nordenbro övertog Rimborg den 25 september 1968. Han döpte om henne till Runa med Svendborg som hemort. Hon blev då ombyggd till motorskepp så att hon i den danska skeppslistan från 1969 får ändrad status (M) från att tidigare ha varit införd som segelskepp med hjälpmotor (SM). Detta borde rimligen varit anmält tidigare då seglen försvann 1965 men så gjordes tydligen inte.

Ett mera långvarig ägande än de tidigare i Danmark blev det när Runa den 11 juli 1969 såldes på exekutiv auktion till Niels Wal Hansen i Vedbaek. Han hade varit ägare till fartyget mellan åren 1947 och 1965 då hon hette Hulda Wal. Troligen agerade han nu för skibsförer Henry Nielsen Bork i Årösund för denne övertog nämligen fartyget samma dag. Hon blev nu omdöpt till Cetus med Årösund som hemort. Under detta ägande togs den kvarvarande masten bort. Istället fick hon en lastmaskin med skopa, lämplig för bulklaster, monterad på däck. Den 16 november 1977 såldes hon för sista gången inom Danmark.

Köpare var ”Den selvejende institution Thomas Brocklebank (Twind)” (på engelska The Private Foundation Thomas Brocklebank) med säte i Ulfborg Danmark. Detta är en omtvistad juridisk person i Danmark som i 1979 års skeppslista nämns med fem st fartyg inklusive Aage och 1980 fem fartyg exklusive Aage som då sålts till St Lucia. Fartygen innehades på ideell grund och användes i allmännyttig verksamhet för att främja allmänmänskliga relationer lokalt och globalt. Ungefär så står det i årsberättelsen för Thomas Brocklebank. Cetus blev där omdöpt till Aage med Lemvik som hemort. I skeppslistan 1978 står hon kvar som Cetus. Som redare står partrederiet Thomas Brocklebank a.m.b.a. (andelsselskabet med begraenset ansvar) och Tvind pr. Ulfborg. Hemorten anges till Lemvik och partrederiets hemvist är Ulfborg. År 1979 är hon i skeppslistan namnändrad till Aage med Lemvik som hemort. Redare är samma som 1978. I skeppslistans rederiförteckning finns hon som Aage under rederiet Thomas Brocklebank A.m.b.A och H Björnlund – Tvind men också under rederiet H.N. Bork i Årösund eftersom hon blivit namnändrad sedan året innan. Vad denna institution egentligen sysslade med är svårt att förstå. Klädinsamling och skolverksamhet i stor skala är också med och det nämns att pengar inte gått till de ändamål som avsetts. Rörelsen som grundades 1970 i Danmark drev 42 s.k. tvindskolor med stöd från Staten på 70 miljoner kronor per år som friskolor. Verksamheten kom att få ett långdraget rättsligt efterspel som tog många år att reda ut i domstol.

Den 15 maj 1979 blev Aage såld till en Ronald Richardson Leslieland Castries på St Lucia i Västindien. En häftig brand i akterskeppet utbröt ombord den 19 maj 1984 när hon låg i Tobago. Hon var då omdöpt till Unity Courier och ägdes av Triumph Shipping Co på St Vincent British West Indies. Hon bogserades efter branden från Tobago till St Vincent och förtöjdes där i väntan på möjlig reparation. Senare blev hon upplagd i St George hamn på Grenada där hon sjönk den 28 februari 1986. Enligt Båtologen 1989 kom hon 1986 till hamnen i St George på Grenada där hon 1989 låg sjunken. Hon ligger numera på 12 meters djup i tre delar på sandbotten och är ett populärt dykobjekt på Grenada enligt activecaribbeantravel.com. Det kom att dröja innan hon blev avförd i registren. I uppdateringen av Lloyds register i januari 1997 finns hon som Unity Courier med hemort Kingston på St Vincent & Grenadines. Hon avfördes från Lloyds register efter att det i maj 2007 ansågs osäkert om hon fortfarande existerade. Ingen hade anmält henne som sjunken.

Mättal: Mätbrev 1937: 181,24/118,77, SL 1945: 181,24/118,77/240, DSL 1979: 189/96. Namn med början vid byggnation: Assel, Uuras, Ilse, Lindin, Hulda Wal, Elni, Rimborg, Runa, Cetus, Aage, Unity Courier. Hemorter med början vid byggnation: Hamburg, Trångsund Finland, Skärhamn, Hafnarfirdi Island, Köge Danmark, Naestved Danmark, Fakse Ladeplats Danmark, Svendborg Danmark, Årösund Danmark, Lemvig Danmark, Kingston St Vincent & Grenadines.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet, Museet för söfart i Helsingör - Frederik Frederichsens register över Danske Sejlskibe 1819 – 1979, Maritime Connector, Balticshipping.com, Shipspotting.com, Coasters Remembered, Dansk söulykkestatistik 1962, Herbert Karting Deutsche schoner band VI, Sukuforum Finland, Jörgen Marcussen Danmark, Forum-schiff.de i Tyskland, www.aarosund.dk/cetus, “Unity Courier” (activecaribbeantravel.com), dr.dk (Danmarks radio) 26 juni 2006, Danmarks skeppslistor 1949 – 1980.

Sjösättningen av tremastskonaren Assel vid varvet i Delfzijl i mars månad 1931. Bilden är från Herbert Kartings bok Deutsche Schoner band VI.

Leveransturen den 1 maj 1931, Assel av Hamburg. Bilden som är från Herbert Kartings bok Deutsche Schoner band VI togs innan flaggskifte till tysk flagg.

Ilse av Skärhamn ex Uurax ex Assel.

Hulda Wal av Köge ex Lindin ex Ilse ex Uuras ex Assel.

Elni av Naestved ex Hulda Wal ex Lindin ex Ilse ex Uuras ex Assel.

Cetus av Årösund och därefter Lemvik ex Runa ex Rimborg ex Elni ex Hulda Wal ex Lindin ex Ilse ex Uuras ex Assel.

Aage av Lemvik och därefter utan hemort i Vätindien ex Cetus ex Runa ex Rimborg ex Elni ex Hulda Wal ex Lindin ex Ilse ex Uuras ex Assel.

Inga 8057

Byggdes av stål 1909 i Hammelwarden Brake Tyskland av C. Lühring Skeppsvarv. Hon blev en tvåmastad skonare med namnet Alma för Addicks & Co i Bremen. Som byggnadsnummer 98 levererades hon som segelfartyg utan motor i oktober 1909. 1914 såldes hon till kapten Gustav Westerhold i Bremen som 1919 sålde vidare till A. H. Schwedersky Nachfolger i Memel Litauen. Det senare var ett stort bolag inom rederi och shipping med betydligt större tonnage än Alma i sin flotta.

Skribenten Herman Karting skriver i sin bok ”Wom holz sum stahl” band 1 (år 1993) sidan 182 att: ”1918, Jan 11: stranded at Priel, eastern Baltic Sea; wreck sold to A H Schwedersky Nachf, Memel; repaired and put in trade”. Han skriver vidare att hon 1923 förde Lithuanian flag. Trovärdigheten i Kartings påstående om strandningen kan jag inte bedöma men jag utgår ifrån att uppgiften är riktig. Den plats som han nämner är troligen Preila eller Preil som ligger på ostsidan av Kuriska näset i Klaipeda provins.

1925 var hon tillbaka i Tyskland hos Vega-Reederei Fredrich Dauber & Co G.m.b.H. i Hamburg. Detta var ett dotterbolag till Vega-Reederei som startades 1919 och som sedan 1921 hade sin hemvist i Wien Österrike. Enns, som Alma nu blivit omdöpt till, var en av 5 skonare som inköptes till dotterbolaget i Hamburg efter 1924. Hon var på 116 brutto och blev flaggad i Österrike med Wien som hemort och E. Kieselat som befälhavare. Enligt Lloyds register 1930 var hennes mått 89.8 x 22 x 8.7 fot.

Efter försäljning inom Tyskland 1930 blev hon omdöpt till Hanne Lore med Hamburg som hemort. Köpare var Hans Meyer (Wilhelm Bölstler & Co) i Hamburg. Samma år blev hon, enligt Lloyds register, 1931 – 1932 Steamers & Motorships, försedd med en 2-cyl motor från Humboldt-Deutz Motoren AG Oberusel. Enligt andra källor var denna motor på 70 hk. Fartyget finns 1931 - 1932 även i Lloyds register för Sailing Vessels med namnet Enns utan att något nämns om ångmaskin som skrivs i Båtologen, sidan 108 år 1971.

1931 övertog kapten Bruno Hallberg i Hamburg Hanne Lore och döpte om henne till Claus året därpå. Den 18 december1935 skrev han på köpebrevet om försäljning av fartyget till Sverige för 33000 kronor. Köparna var Carl Botolf Abrahamsson som hade 1/3 och hans två söner Tore Allan Karlsson och Knut Hugo Karlsson som vardera hade 1/6. Den fjärde delägaren var Johan August Andersson med 1/3. De var alla från Grundsund. Fartyget registrerades den 27 januari 1936 som Inga. I certifikat den 12 februari framgår att motorskonaren Inga tillhör partrederiet skeppare Carl Botolf Abrahamsson i Grundsund, själv befälhavare. Mätbrev var utfärdat den 8 januari 1936 på 144,57 brutto och 99,97 netto. Hennes dimensioner uppgavs då vara 28,01 x 6,71 x 2,65.

Efter tre år såldes Inga av Grundsund till ett partrederi på Tjörn. Köpebrev på 42500 kronor daterades den 3 februari 1939 och den 6 februari anmäldes att fartyget tillhör partrederiet skeppare Janne Johansson i Aröd med Bleket som hemort. Johansson var huvudredare med 1/3 i fartyget. Två söner, Justus Bertram Jansson och Algot Teodor Jansson, var delägare med 1/3 vardera. Delägarna var bosatta i Aröd och Bertram Jansson var befälhavare. Rederiet i Bleket satte år 1941 in en 2-cyl Säffle motor som i de flesta källor anges till 150 hk.

I Svensk Sjöfartstidning nr 18 år 1943 rapporteras följande händelse: ”På förmiddagen den 1 maj 1943, på resa till Finland, exploderade en blåslampa i maskinrummet då fartyget befann sig vid Herrö i den åländska skärgården varvid besättningen tvingades överge fartyget. Man hade passerat Rödhamn i Ålands skärgård då explosionen inträffade. Eld utbröt ombord varför manskapet fick gå i livbåten och ro in till Rödhamn varifrån de rekvirerade en militärbåt för att biträda vid släckningen. Maskinrummet blev svårt skadat och i det närmaste förstört och fartygets segel brann upp innan man fått bukt med elden. Militärbåten tog Inga på släp in till Mariehamn. Fartyget var vid tillfället barlastat. Den aktre blev i det närmaste helt förstörd”.

Den 6 augusti 1943 fick motorskonaren Inga nytt certifikat, med samma rederi, efter reparerationerna som även omfattade ny styrhytt. Där framgår att skeppare Karl Bertil Pettersson från Nordviksstrand utsetts till befälhavare. Bertram Jansson återkom som befälhavare den 21 januari 1944.

När Inga befann sig ca 400 meter utanför Klädesholmen den 21 maj 1944 utbröt brand ombord på grund av kortslutning. Fartyget lyckades ta sig in till Klädesholmen där branden släcktes med hjälp av brandkåren. Karl Bertil Pettersson blev åter befälhavare den 14 oktober 1944. I nytt certifikat den 8 februari 1945 finns Pettersson kvar som befälhavare i fartyget med samma partrederi. Han avlöstes av Bertram Jansson den 3 mars 1945.

Efter kriget var konjunkturen för fartyg på starkt uppåtgående så vid nästa försäljning kunde Inga säljas med god vinst. Den 15 januari 1947 skrevs köpebrev på 180000 kronor med ett partrederi i Skärhamn. Det var Skepparna Karl Ivar Andersson och hans son Karl Gunnar Ivarsson som köpte fartyget med hälften vardera. De hade sedan tidigare också motorskonaren Vera. I certifikat den 3 juli samma år framgår att Gunnar Ivarsson var befälhavare. Fartyget fick Skärhamn som hemort och såldes efter nästan två år i Skärhamn.

Köpebrev och intyg den 2 oktober 1948 omtalar att Inga sålts för 184000 kronor till Simon Edströms AB i Malmö. Den 8 november 1949 anmäldes att fartyget har en motor på 180 hk. Det var troligen den 2-cyl Säffle som insattes 1941med fel motorstyrka angiven. Eventuellt kan Säfflemotorn på 150 hk ha blivit uppgraderad sedan den insattes 1941. I certifikat den 9 oktober har fartyget döpts om till Simeda. Karl Olof Folke Gårdving i Malmö var fartygets befälhavare. Hemorten var ändrad till Malmö. Därefter och fram till försäljning 1956 nämns flera befälhavare. Från den 2 augusti 1952 Karl Gunnar Janne Persson i Glumslöv, från den 3 maj 1955 Per Otto Natanael Olsson i Malmlö och från den 5 december 1955 Ernst Evald Ottosson i Landskrona.

Från Malmö kom hon ännu en gång till Tjörn när hon den 4 februari 1956 såldes till Stockevik för 120000 kronor. I certifikat den 9 februari är hon omdöpt till m/s Cortina och tillhör partrederiet fiskhandlare Kenneth Erik Mårten Eliasson i Skärhamn med Stockevik som hemort. Kenneth Eliasson var från Skärhamn och ägde 1/3 i fartyget. Dessutom fanns två andra delägare från Stockevik som hade 1/3 vardera. Dessa var syskonen Leif Einar Börje Evertsson (fartygets befälhavare) och Bengt Evert Stellan Evertsson. Motorn byttes till en Alpha diesel på 180 hk år 1957.

Den 23 mars 1960 såldes Cortina för 125000 kronor vilket meddelades genom intyg och köpebrev samma datum. Hon blev med den nya ägaren omdöpt till Tamora och i certifikat den 7 april framgår att hon tillhör partrederiet skeppsredare Helge Källsson i Lidköping med Hällekis som hemort. Ägare till fartyget var, förutom Helge Källsson, Helena Than, Christer Tham och Carl Johan Tham i Hällekis samt Jan Karl Åke Källsson och Anders Helge Källsson i Lidköping, alla med 1/6 vardera. Befälhavare var skeppare Karl Gustav Nilsson från Kållandsö till den 11 maj 1963 då Lars Vilgot Ström i Sjöskogen Kållandsö tog över.

Den 20 augusti 1964 bytte 3/6 ägare för 6167 kronor per sjättedel och den 26 augusti anmäldes att Helge Källsson var ägare till 2/6, Jan Karl Åke Källsson 1,5/6, Anders Helge Källsson 1,5/6 och Erik Thun AB 1/6. Den 12 oktober anmäldes att fartygets hemort ändrats till Lidköping. Detta var den sista hemorten i Sverige innan Tamora såldes till Danmark. Den 5 maj 1966 anmäldes att fartyget sålts till Skibsförer Karl Jakobsen i Skaelskör.

Köpebrevet var skrivet den 12 mars på 160000 danska kronor vilket med den tidens kurs motsvarade 119360 svenska kronor. Jacobsen döpte om fartyget till Nudde och med det namnet finns hon i den danska skeppslistan 1967 och 1968 med hemort Korsör. Hennes mättal är där angivna till 150 brutto, 92 netto och 220 tdw samt med dimensioner i fot 95,7 x 22 x 8,5. Byggnadsorten är där angiven som Kirchhammelwarden och maskinstyrkan redovisad med 180 hk. I båda skeppslistorna nämns Karl A. A. Jakobsen som redare, 1967 med Skaelskör som redarens hemvist och 1968 med Nr. Frejlev som redarens hemvist.

Detta kom att bli den sista hemorten för Nudde för den 17 maj 1967 förliste hon vid Fyns nordkust. Hon var då på resa från Århus till Korsör med last av koks. Klockan 18,55 passerade man, i disigt lugnt väder med västlig ström, Paludans Flak söder om Samsö. Man höll en kurs av 150 grader som skulle föra fartyget förbi Fyn mot Korsör. Fartygets bästeman och en jungman övertog där vakten och befälhavaren gick under däck. Han gav order om att hålla utkik efter ett rött ljus vid Lillegrund och att kalla på befälhavaren om något var oklart. Man beräknade passera Lillegrund klockan 19,30. Strax därefter hörde befälhavaren, av propellerljudet, att fartyget var inne på grunt vatten. Han kom därför upp i styrhytten igen och startade ekolodet som då visade att det inte fanns vatten under kölen. Han slog full back på maskin men strax därpå, klockan 19,35, gick man på grund på västsidan av Lillegrund och blev stående. Lillegrund ligger NO om Fyns huvud och man skulle passera mellan de två där avståndet mellan dem var drygt 1,5 distansminut. Klockan 20,15 försökte man med påkallad hjälp att få fartyget av grundet utan att lyckas och klockan 22 blev det tät dimma. På förmiddagen den 18 maj tilltog vinden från V så sjön reste sig. Klockan 12 på dagen kom Switzers bärgningsfartyg Garm och gjorde misslyckade försök att dra Nudde av grundet. Ca klockan 14,30 upptäcktes att fartyget tog in vatten i förskeppet. Fartyget högg nu våldsamt i botten och sjöarna slog över. Maskinrum och manskapsutrymmen vattenfylldes och klockan 18, då man gav upp försöken till bärgning, låg Nudde med svår slagsida. Hon gick sedan till botten och blev vrak. Det blev totalförlust för den danska redaren men hela besättningen klarade sig. De danska myndigheterna ansåg att orsaken till haveriet låg i att fartygets ekolod inte användes. I maj månad 1968 avfördes hon från det danska registret.

Så blev slutet för Nudde som vid tre tillfällen haft hemorter på Tjörn, först Bleket därefter Skärhamn och senare Stockevik.

Mättal: Mätbrev 1936: 144,57/99,97, SL 1966: 149/92/200, DSL 1967 och 1968: 150/92/220. Namn med början vid byggandet: Alma, Enns, Hanne Lore, Claus, Inga, Simeda, Cortina, Tamora och Nudde. Hemorter med början vid byggandet: Bremen Tyskland, Memel Litauen, Wien Österike, Hamburg Tyskland, Grundsund, Bleket, Skärhamn, Malmö, Stockevik, Hällekis, Lidköping, Korsör Danmark.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet, Vega-Reederei website, Museet för söfart i Helsingör - Frederik Frederichsens register över Danske Sejlskibe 1819 – 1979, Jörgen Marcussen www.jmarcussen.dk, Lloyds register 1932 – 1945, Danmarks skepplista 1967 – 1968, Danske söulykkestatistik 1967.

Skonaren Inga av Skärhamn i Gävle hamn

Simeda av Malmö ex Inga av Skärhamn

Simeda av Malmö utan mesan ex Inga av Skärhamn

Simeda av Malmö år 1954 efter ommålning

Tamora av Hällekis ex Simeda ex Inga

Instö 9109

Byggdes av stål på klink i Aberdeen med sjösättning i november 1911 och färdigställande 1912. Varvet som byggde var John Duthie Torry Shipbuilding Co. Ltd. beläget i stadsdelen Torry i Aberdeen. Varvets benämning på fartygsbygget var ”Screw steamer” om 248 brutto med 620 hk ångmaskin och hon var enligt tillgänglig information från England ämnad att bli ångtrålare. Hon köptes på stapelbädden av det Brittiska Admiralitetet som döpte henne till Esther och använde henne som sjömätare. Vid första världskrigets utbrott 1914 konverterades hon till minsvepare. Fram till 1918 verkade hon som sjömätare och minsvepare. Under 1919 övertogs hon av det Brittiska tullverket som döpte om henne till Vigelant och använde henne till 1928 då hon såldes till Generaltullstyrelsen i Sverige som döpte om henne till Triton. Hon benämns där Kustbevakningsångaren Triton.

I slutet av 1948 sålde Tullverket sitt bevakningsfartyg till intressenter på Tjörn. Därefter byggdes hon om och fick en 300 hk Skandia motor vid Djupviks varv. Ombyggnaden var färdig så att hon redan 1949 kunde delta i fisket vid Island med fiskenummer LL352. Hon fiskade vid Island även 1950 – 1953. Som delägare från Skärhamn i det första partrederiet, med Rönnäng som hemort, var John Arvid Johansson, Karl Runar Johansson och Arvid Patrik Johansson från Skärhamn med 3/24 vardera. De sålde sina andelar 1953.

1959 fick Triton Skärhamn som hemort och i samband härmed döptes hon om till Instö. Ägandet var den här gången uppdelat i fjärdedelar varav 2 andelar ägdes av Skärhamnare. Det var befälhavaren Oskar Evert Johannesson och Hans Sune Hansson som ägde 1/4 vardera. 1961 förändrades ägandet i fartyget så att befälhavaren Johan Erland Hansson ägde 2/8. Han var kusin till tidigare delägaren Hans Sune Hansson. De övriga delarna ägdes av huvudredaren Stig Björnhage i Göteborg med 3/8 och en Rune Henriksson i Göteborg med 3/8. En Völund motor på 330 hk installerades 1962.

Den 4 juli 1974 på eftermiddagen var Instö på väg från Uddevalla till Marstrand med last av plåt. Det var troligen gott väder för man hade inte luckat på och skalkat luckorna. Instö möttes av överbrytande sjö utanför Marstrand som spolade över och gjorde att hon kantrade. Hela besättningen om tre man omkom. Vraket bärgades samma månad och fördes till Ringön där upphuggning påbörjades i augusti månad.

Mättal: Vid byggnation 248 brutto, Mätbrev 1949: 306,34/195,43, SL 1973: 287/152/280. Namn med början vid byggnation: Esther, Vigelant, Triton, Instö. Hemorter med början vid byggnation: Troligen London till 1928, Stockholm till 1948, Rönnäng, Skärhamn.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet samt Scottish built ships – The history of shipbuilding in Scotland.

Esther eller Vigilant of London

Triton, Svenska Generaltullstyrelsens kustbevakningsångare

Vinterbild med Triton, efter ombyggnad och installation av ny maskin, upptagen på Skärhamns Slip.

Instö som Triton, upptagen på slip.

Triton efter ombyggnad

Instö av Skärhamn ex triton ex Vigilant ex Esther

Krossfjord 9227

Byggdes 1939 i stål av Gebroeders van Diepen i Waterhuizen NL för Gebrüder Elfring i Haren a.d. Ems Tyskland och levererades som Gebina i augusti 1939 med en Klöckner-Humbolt-Deutz 4-cyl motor på 198 hk. 1940 finns hon i Lloyds register på Heiur Otto Schepers i Haren a.d. Ems. Hon skall det året ha överförts till Deutsche Kriegsmarine med beteckning LAT 2. 1941 ändrades beteckningen till H 460.

Efter kriget kom hon 1947 till Danmark som en del av Tysklands krigsskadeersättning och fanns där först som Varnaes och sedan Britannia innan hon 1948 såldes till Thorshavn och blev omdöpt till Torsvinge.

Till Skärhamn kom hon 1951 genom köp för 375000 kronor av partrederiet köpman David Olausson. Han var huvudredare och ägde 2/10. De övriga andelarna ägdes av köpman Nestor Ossian Olausson med 2/10, köpman Johan Isak Olausson 2/10, handlare Bror Erik Valdemar Lachonius 1/10, skeppare John Gunnar Hermansson från Kyrkesund 1/10, köpman Klas Henrik Ascanius Witte i Askim 1/10 samt köpman Björn Ascanius 1/10. David Olausson, Nestor Olausson och Isak Olausson var bröder från Skärhamn. Befälhavaren, skeppare Rutger Harald Johansson från Skärhamn, var inte delägare. Fartyget blev omdöpt till Krossfjord med Skärhamn som hemort.

Hon såldes år 1960 till Styrsö för 210000 kronor och hade därefter flera olika ägare och hemorter i Sverige och Danmark. Enligt SL 1966 var hennes motor på 300 hk och enligt DSL 1990 var motorn på 257 kw (344 hk). I Danmark tjänstgjorde hon som sandpumpare från 1968. Hon rapporterades upphuggen 1992.

Mättal: Mätbrev 1951: 239,76/150,66, SL 1966: 239/109/300, DSL 1980: 233/111/325. Namn med början vid byggnation: Gebina, Varnaes, Britannia, Torswinge, Krossfjord, Danafjord, Nina, Saltskär, Petrus, Hans Peter, Kirsten Ral, Koloss. Hemorter med början vid byggnation: Haren a.d. Ems Tyskland, Danmark, Torshavn Färöarna, Skärhamn, Styrsö, Donsö, Visby, Naestved Danmark, Skive Danmark, Svendborg Danmark, Frederiksvaerk Danmark.

Gebina av Haren a.d. Ems med Nasitysklands flagga

Krossfjord av Skärhamn ex Torsvinge av Torshavn

Nina av Donsö ex Danafjord ex Krossfjord

Kustvåg 9295

Byggdes 1908 som ånglogger för drivgarnsfiske hos Maarten van der Kuijl i Slikkerveer i närheten av Rotterdam. Hon mätte 151 brt och fick vid byggnationen en ångmaskin på 120 hk och namnet Eule med nr O.E.37 i Elfsfleth vid floden Weser i Niedersachsen Tyskland. Beställaren är inte namngiven men hemorten förblev densamma till 1932. Hon kom därefter att ha Vegesack vid Bremen som hemort till 1934 med namnet Eule BV 18 och därefter Lübeck till 1935. Hon byggdes då om till fraktfartyg vid Holst-Werft i Cranz-Neuenfelde som idag ingår i Hamburg. Hon fick vid ombyggnaden en 6-cyl 4-takt motor på 150 hk från Linke-Hofmann-Busch i Breslau Tyskland, nu Wroclaw Polen. Efter ombyggnaden blev hon m/s Wotan av Hamburg, ägd av Freidrich Beutelrock i Lübeck fram till 1951.

Det var Freidrich Beutelrock som 1951 sålde sitt fartyg för 132000 D-mark till partrederiet skeppare Sören Mauritz Arnold Nilsson i Nordvik. Sören var själv befälhavare och hälftendelägare. Den andra hälften ägdes av hans svåger, Sven Olof Olsson i Skärhamn. Fartyget döptes om till Kustvåg med Skärhamn som hemort. Hon förlängdes med 7 meter på Marstrands Varv 1956, 1959 blev Sven Olsson huvudredare och 1960 byttes maskin till en 5-cyl June Munktell 4-takt på 300 hk. De sålde Kustvåg till Mariehamn 1964 för 237500 kronor. Där fick hon behålla det svenska namnet.

Hon såldes till Grekland 1971 och fanns i Pireaus som Fanaeos och därefter som Kostas, åtminstone till 1985. Det antas att hon skrotades 1986.

Mättal: Vid byggnation 151 brt, mätbrev 1951: 181,13/120,21, SL 1964: 226/140/285. Namn med början vid byggnation: Eule OE 37, Eule BV 18, Wotan, Kustvåg, Fanaeos, Kostas. Hemorter med början vid byggnation: Elfsfleth Tyskland, Vegesack Tyskland, Bremen Tyskland, Hamburg Tyskland, Skärhamn, Mariehamn Åland, Pireaus Grekland.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet samt Schiffshistorisches Archiv Flensburg.