Järnbåtar P - Re


Pater Noster 9363

Byggdes som fraktfartyg 1924 av N.V. Scheepsbouw Maatschappij Bakkerskil i Krimpen an der Lek. Nederländerna. Redaren, Harm Mulder BZN i Rotterdam, döpte henne till Appolinaris med Rotterdam som hemort. Hon mättes till 148/96/180 med måtten 26,26 x 6,25 x 2,18 och utrustades med en 2 cyl 2 takt tkm motor på 80 hk från NV Kromhout Motoren Fabriek i Amsterdam. 1937 såldes hon inom Rotterdam och blev omdöpt till Nisi Deo och 1942 fick hon Amsterdam som hemort med ny redare. I juni månad 1943 togs hon i beslag av Deutsche Kriegsmarine sedan hon strandat vid Stolpmünde på resa från Delfzijl till Memel. Stolpmünde var då tyskt territorium men heter idag Ustka och ligger i Polen. Även Memel var tyskt område men heter idag Klaipeda och ligger i Litauen. Tyskarna döpte om henne till Charlotte.  

Hon återlämnades till nederländska staten 1946 och återfick då sitt namn, Nisi Deo. Året därpå såldes hon inom Nederländerna och blev då Wota av Gasselternijven med maskinbyte till en 6 cyl 4 takt GM på 165 hk. Efter kollision med ett annat fartyg i Langelands Belt i februari 1948 sjönk hon men blev bärgad och införd till Rudköbing för reparation och ytterligare ett maskinbyte. Hon fick då en 6 cyl 2 takt Alpha diesel på 120 hk som blev monterad samma år.

Till Skärhamn kom hon 1952 från Danmark, där hon varit hemmahörande som Bibe av Odense sedan 1950. Ett partrederi med Hans Sune Hansson som huvudredare köpte fartyget. Det överfördes samma år till ett nytt partrederi med oljeförsäljare Johan Patrik Karlsson som huvudredare. Priset finns i olika källor angivet till 140000 kronor och 185000 kronor. Överlåtelsen ägde rum den 27 juni 1952 och hon döptes om till Pater Noster med Skärhamn som hemort. Johan Patrik Karlsson (kallad Maström) var delägare med 1/7. Övriga delägare var Ralf Bernt Göte Hansson, som var fartygets befälhavare, med 2/7, hans bror Hans Sune Hansson 2/7, Lucien Roger Karlsson 1/7, alla från Skärhamn samt Bror Hermansson i Valsäng Klövedal 1/7. Bröderna Sune och Ralf Hansson hade just sålt galeasriggade Amalia 6159 som de ägt tillsammans och Sune köpte senare del i järnbåten Instö 9109.

Pater Noster blev kvar i Skärhamn till den 13 januari 1954 då hon såldes till Ronehamn för 150000 kronor. Nästa hemort blev Helsingborg där man, innan försäljning till Rönne på Bornholm år 1961, gjorde fisketurer på sundet som Anne av Helsingborg. Hon fick efter försäljningen till Danmark och hemort Köpenhamn, en ny Alpha diesel på 180 ehk insatt 1961 och nytt namn ”Anno”. I januari 1967 grundstötte hon vid Mölen (ost om Langesund) på resa från Fredrikshamn till Heröya (vid Porsgrunn) i barlast. Hon drogs loss men hade svåra skador varför hon bogserades till Stavanger där motorn monterades ur innan hon skrotades samma år.



Mättal: Vid byggnation: 148/96/180, DSL 1952: 145/91/159, SL 1952: 149,88/97, DSL 1967: 146/75/159. Namn med början vid byggnation: Apollinaris, Nisi Deo, Charlotte, Nisi Deo, Wota, Bibe, Pater Noster, Anne, Anno. Hemorter med början vid byggnation: Rotterdam NL, Flushing (Vlissingen) NL, Rotterdam NL, Amsterdam NL, Stolpmunde Tyskland, Haag NL, Gasselternijveer NL, Odense Danmark, Skärhamn, Ronehamn, Helsingborg, Köpenhamn Danmark.


Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn,  medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet, Schiffshistorisches Archiv Flensburg, Shipspotting.com, Sjöhistoriska museet.


Apollinaris av Rotterdam före 1937.

Nisi Deo före 1947.

Wota av Gasselternijven ex Nisi Deo ex Charlotte ex Nisi Deo Ex Apollinaris.



Pater Noster av Skärhamn






Anne ex Pater Noster av Skärhamn.


Anne ex Pater Noster av Skärhamn, utan mesan.



 

Patria 9385 - IMO 5271719


Byggdes för fiske som motorlogger, av stål 1911 i Einswarden Tyskland, av J. Frerichs & Co A.G. (Frerichswerft A.G.) med byggnr. 235 och med namnet Hildebrandt BB 83. Fartyget, som mätte 138,15/87,38 och hade måtten 27,75 x 6,53 x 3,02 försågs vid byggnationen med en 2-cylindrig motor på 100 hk tillverkad av J. Friedrichs & Co A.G. Hon byggdes för Bremer Reederei GmbH med Bremen som hemort. 1913 överfördes hon till ett fiskerederi, Fischerei Ges. Brema (Visurgis Heringsfischerei AG) Bremen. Därefter och fram till 1926 ägdes hon av flera olika fiskerederier i Tyskland som sysslade med silltrålning i första hand. 1919 – 1920 byggdes hon om till ångtrålare hos Holtz skeppsvarv i Harburg – Hamburg och fick då en 200 hk ångmaskin från Christiansen & Meyer. Hon mättes om som Hildbrandt LH10 till 149/59. 


Det blev ytterligare ägarskiften med tysk flagg innan hon 1926 övergick i fransk ägo med flera olika redare inom fiske fram till 1939. Då köptes hon av Erik Boye Kroman i Marstal Danmark som byggde om henne till lastfartyg och gav henne namnet Patria. Ångmaskinen monterades ur 1939 och i 1940 års DSL är hon upptagen som segelfartyg med det franska namnet Charles Cecile och mättalen 158/61. En Völund på 113 hk monterades in 1940 och i 1941 års DSL finns hon som motorfartyget Patria ex Charles Cecile. Hon förlängdes 1943 och mätte därefter 189/128 med måtten 37,09 x 6,55 x 2,87. Hon hade alltså förlängts med drygt 9 meter. Hon fick i samband med förlängningen en ny Völund på 185 hk. Efter förlängningen lastade hon 330 ton. 1945 fick hon en Alpha Diesel motor på 200 hk inmonterad.


Dansktiden slutade 1952 med att Kromann sålde Patria den 23 oktober till ett partrederi i Skärhamn för 215000 kronor. Hon mättes i november till 227,20/166,69. Bengt Holger Johansson från Skärhamn var partrederiets huvudredare och ägde 1/4 i fartyget. Hans båda bröder, Elon Göran Johansson och Ture Vilgot Johansson, ägde också 1/4 vardera. Den sista 1/4 ägdes av brödernas farbror Fritjof Patrik Eliasson i Skärhamn. Elon Johansson var befälhavare. Den 25 februari 1963 såldes Patria inom Skärhamn för 205000 kronor till ett partrederi med Axel Birger Andersson som huvudredare och ägare till 9/10. 1/10 ägdes av hans bror Johan Patrik Andersson. Vid den senares bortgång 1973 övertogs hans tiondel av Birger Andersson för 10000 kronor. Han blev därefter ensam ägare till fartyget och var dess befälhavare sedan 1963 och fram till försäljningen. Bengt och Elon Johansson hade tidigare haft del i träskutorna Gunborg 6326, Kustfart 4168 och Walmor 2998. Ture Johansson hade tidigare varit delägare i Gunborg och Walmor. Birger och Patrik Andersson hade tidigare haft del i träskutorna Barbro 7641, Sölve 4274 och Tullan 8723.           


Hon avfördes från det svenska registret 1973 som sålt till utlandet. Hon såldes för 142500 kronor och kom att få Famagusta på Cypern som hemort. Därefter blev det Limassol innan hon tog klivet över Atlanten till Georgetown på Cayman Island. 1975 inmonterades en Volvo Penta motor på 270 hk och 1978 blev hon omdöpt till Caripride med ny ägare. Fram till dess var hennes namn Patria sedan 1939. Hon ströks ur registren 2002.


Mättal: Vid byggnation: 138,15/87,38, 1920: 149/59, 1943:149/128, DSL 1952: 189/128/330, Svenskt mätbrev 1952: 227,20/166,69, SL 1955: 227/166/290, SL 1973: 221/125/270. Namn med början vid byggnation: Hildebrandt BB 83, Hildebrandt LH 10, Hildebrandt HH 119, Charles Cecile DI 955, Charles Cecile L 2829, Charles Cecile F 727, Patria, Caripride. Hemorter: Bremen Tyskland, Nordenham Tyskland, Dieppe Frankrike, Lorient Frankrike, Fécamp Frankrike, Marstal Danmark, Skärhamn, Famagusta Cypern, Limassol Cypern, Georgetown Cayman Islands, Kingstown St. Vincent.


Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn,  medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet, Schiffshistorisches Archiv Flensburg, Shipspotting.com, Sjöhistoriska museet.


Patria av Marstal som motorgaleas före 1943, innan förlängning.


Patria av Marstal efter förbyggnad 1943 med förlängning och påbyggd pop. Bilden är från före krigsslutet i juni 1945.

Patria av Marstal efter kriget. Alla segel är borta och backen påbyggd.

Patria av Skärhamn med ny styrhytt.

Patria av Skärhamn.





Poseidon 8910

Byggdes av stål på klink 1905 i Göteborg vid AB Götaverken (Göteborgs Mekaniska Verkstads AB) som fiskeriinspektionsfartyg s/s Skagerack för Svenska Hydrografisk-Biologiska Kommissionen i Göteborg. Hennes mått var 39,63 x 6,71 och hon var utrustad med trippelångmaskin på 380 hk. Hon kom senare att tjänstgöra som kustbevakningsfartyg och blev då omdöpt till Poseidon. Vid krigets utbrott 1939 upphörde Tullverkets behov av bevakningsfartyg samtidigt som marinen hade behov av hjälpkanonbåtar. Hon blev då uthyrd till Flottan och fick beteckning H 44. 1940 ingick hon i Malmöavdelningen och det är troligt att hon blev kvar där hela krigsperioden. Från 1945 till 1947 var hon chefsfartyg för minsvepningen efter kriget. I april 1940 ingick hon i Göteborgseskadern.

 

En av händelserna under WW2 som hjälpkanonbåten Skagerack H 44 var inblandad i inträffade den 10 april 1940. Följande är ett utdrag ur: Tidskrift i sjöväsendet – Kungl Örlogsmanna Sällskapet Nr 8 1970 sidan 477-478.

”Natten till den 9 april 1940 slog tyskarna till mot Danmark och Norge. Göteborgseskaderns verksamhet inriktade sig på att hålla de tyska transportfartygen under observation samt förhindra neutralitetskränkningar från fartyg och flygplan. På eftermiddagen den 9 april sänktes ett antal tyska enheter utanför Lysekil och längre västerut. Ett tiotal tyska fartyg låg för ankar på Rivöfjorden och blev visiterade utan att något anmärkningsvärt påträffades. Sjömineringar lades ut i Göteborgs södra och norra skärgård. Läget var spänt och alla väntade på ett tyskt angrepp. På morgonen den 10 april siktades en stor tysk tranportflotta syd Anholt. Den styrde under förmiddagen upp mot Kungsbackafjorden och man befarade till en början en tysk landstigning på Onsalahalvön för att därifrån landvägen söka ta Göteborg. Ombord på transportflottan befann sig huvuddelen av 196 infanteridivisionen.

Pansarskeppet Manligheten och jagarna Wrangel och Wachtmeister intog beredskapslägen i Göteborgs södra skärgård och 6 ubåtsdivisionens ubåtar dirigerades till observationslägen mellan Nidingen och Vinga. Från ubåtarna observerades 10 stora transportfartyg skyddade av 10 bevakningsfartyg och 4 äldre jagare av Iltisklassen, sammanlagt 24 fartyg. Över konvojen kretsade 2 stora flygbåtar. Bevakningsfartygen fällde sjunkbomber då man fruktade angrepp från engelska ubåtar. Klockan 14 passerade konvojen Nidingen och hade då ändrat kurs så att den styrde vidare nordvart, väl utanför svenskt territorialvatten.

Manligheten och jagarna följde konvojen till sjöss medan ubåtarna förflyttade sig inomskärs. Klockan 17.30 då konvojen befann sig utanför Pater Noster observerades från de svenska fartygen tre kraftiga explosioner. Bevakningsfartyget 1507 förintades och de stora transportfartygen Wiegbert och Friedenau sjönk inom loppet av några minuter med aktern före. Fartygen hade anfallits av engelska ubåtar. Stor förvirring utbröt i konvojen och några fartyg sökte sig in mot Marstrandsfjorden, där svenska ubåtar befann sig i uläge, beredda till insats. Ett flertal sjunkbombsexplosioner hördes och kulspruteeld kunde iakttagas.  Jagaren Wrangel och hjälpkanonbåten Skagerack H 44 beordrades ut till olycksplatsen och bärgade ett tjugotal överlevande och några döda”.

Tullverket sålde fartyget i oktober 1947 för 32000 kronor till ett partrederi i Skärhamn med Karl Rune Eriksson som huvudredare. Av tillgängliga handlingar framgår att skeppsredare Per Erik Santesson i Ystad var den som sålde. Han måste ha ägt fartyget en mycket kort tid och köpt det på spekulation när hon låg upplagd vid Stockholms Örlogsvarv. Hon gick för egen maskin till Skärhamn och byggdes där om till motorfartyg under 1948. Den nya maskinen, en 240 hk Alpha Diesel, hämtades i Uddevalla dit hon bogserades av skonerten Iris av Skärhamn. Erik Olaussons bror, Sigurd Thuvik, var hälftendelägare i Iris. Eftersom hon bogserades till Uddevalla kan man anta att nedmonteringen av ångmaskinen redan påbörjats i Skärhamn. Det är dock troligt att maskin och panna lyftes iland i Uddevalla när man hämtade dieselmotorn. Ombyggnaden och motorinstallation gjordes av Gustav Berntsson vid kajen i Skärhamn, möjligen med hjälp av motorinstallatör från Alpha Diesel i Fredrikshamn på slutet. Hon mättes den 3 februari 1949 till 227,56/153,96 och fick registreringscertifikat som m/s Poseidon den 4 november. Av detta framgår att hon då ägdes av partrederiet skeppare Karl Erik Olausson i Skärhamn. Olausson ägde 1/2 i fartyget och var partrederiets huvudredare. Den andra hälften ägdes av hans son, Karl Rune Eriksson. Befälhavare utan ägande var Albert Sterner Johannesson i Skärhamn. Erik Olausson hade tidigare varit hälftendelägare i träskutorna Gerda 3162 och Irene 4664 samt ensam ägare till tremastskonaren Lydia 6674.   

 

Den 1 juli 1951 överfördes Poseidon till Rederi AB Erik Olausson & Son i Skärhamn för 171115 kronor. I certifikat den 5 mars 1952 upptas Karl Rune Eriksson som fartygets befälhavare. Under 1953 framfördes fartyget av Elmar Matt som var född i Estland. Efter sillfiske vid Island sommaren 1953, på resa Göteborg – Köpenhamn – Visby – Stockholm med styckegods, gick Poseidon på grund vid Läggningsbådarna väster om Landsort den 27 oktober. Hon kom då från Visby och var på väg till Stockholm. Vid grundstötningen, som inträffade klockan 18.22, rådde svag sydlig vind med dyning, halvklart med disigt väder. Bärgningsarbetet fick avbrytas den 30 oktober på grund av hårt väder vari fartyget blev vrak och bröts vid lucka 1.

 

 

Mättal: Mätbrev 1949: 227,56/153/96, SL 1949: 227,20/153,69/300. Namn med början vid byggnation: Skagerack, Poseidon, H 44, Poseidon. Hemort efter fiskeriinspektion och kustbevakning blev Skärhamn.

 

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet, Svensk sjöfartstidning nr 32 år 1947, Sjöhistoriska museet – Digitalmuseet samt Nils-Erik Holmström från Mollösund som var kockjungman vid köpet. Holmström (systerson till Erik Olausson) var även med som maskinist vid förlisningen, Tidskrift i Sjöväsendet – Kungl Örlogsmanna Sällskapet nr 8 1970 sidan 477-478.  


Fiskeriinspektionsfartyget s/s Skagerack som senare blev s/s Poseidon när hon tillhörde Tullverket. Under sin tid i Flottan är hon nämnd som H 44 Skagerack. 



H 44 Skagerack. Bilden är från Uddevalla 1948 som hjälpkanonbåt. Då var försäljningen till Skärhamn klar och man var i Uddevalla för att lyfta ur ångmaskin och ta med dieselmotorn till Skärhamn. På bilden framgår att man fått riva en del av överbyggnaden för att få ut ångmaskin och panna.



Poseidon av Skärhamn som 3 msk med segel ex H 44 Poseidon.


Poseidon av Skärhamn vid grundstötningen 1953 vid Läggningsbådarna väster om Landsort.

  




Rane 9499 - IMO 5290040

Byggdes av stål 1912 i Vlaardingen NL av Gebr. van der Meer som logger med namnet Jacobus Pieter SCH 351 för M van der Zwan i Scheveningen NL. I Holland hade hon två ägarbyten. 1917 såldes hon till Maatschappij De Dogger i Ijmuiden och döptes då om till De Drie Gezusters IJM 142. 1922 såldes hon tillbaka till Scheviningen med Erven Suurmond som ägare. Hon blev då omdöpt till Willem SCH 30. Scheveningen blev den sista hemorten i Holland.

1927 såldes hon till Jonny F G Rahmann i Hamburg. Denne satte samma år in motor på 37 hk från Deutsche Werke AG i Friedrichsort och byggde om henne i januari 1928. Under hans redarskap hade hon namnet Gretl med Hamburg som hemort. Motorn byttes 1931 till en ny 2 cyl motor på 100 hk från Deutsche Werke AG i Kiel och 1937 blev hon förlängd. Rahman sålde henne den 4 april 1954 för 90000 D-mark till Kustenschiffart Bauer & Hauschildt KG i Hamburg. Hon fick behålla både namn och hemort men såldes vidare till Sverige den 24 maj för samma pris.  

Det var ett partrederi i Skärhamn med tre bröder som var köpare. Georg Valdemar Axelsson var rederiets huvudredare och befälhavare blev Karl Albert Axelsson. Den tredje brodern var Olof Alexius (Alex) Axelsson. De hade 1/3 vardera i fartyget som de döpte om till Rane. Hon mättes den 15 juli till 179,67/123,21 och fick registreringscertifikat utfärdat den 11 november. Alex sålde sin del till sin svåger, Nils Harald Valfrid Pettersson i Skärhamn, för 32500 kronor den 17 mars 1963. Tremastskonaren Anna-Lisa som han var delägare i hade sålts två år tidigare. Han blev nu bästeman på Rane och ägare till 1/3. Även de tre bröderna Axelsson hade haft andelar i Anna-Lisa. Alex och Karl hade dessutom varit delägare i kuttrarna Fram från 1922 och Nordstjernan från 1929.

Rane blev kvar i Skärhamn till 1967 då hon i köpebrev den 10 juli såldes till Finland för 87000 kronor. Köpare var skepparna Evert Ahlberg och Verner Englund i Borgå. I Finland var hon sysselsatt i ”sandfarten” mellan Borgå och Helsingfors. Hon fick år 1975 en 6-cyl Scania motor på 230 hk (170 kW) med beteckning DSI 11 1969 (tillverkad år 1969) och blev kvar med hemort Borgå till 1979 då hon åter såldes till Sverige. Evert Ahlberg i Borgå var registrerad som redare för fartyget i Finland till och med 1968 och efterföljdes av Rederibolaget Rane fram till försäljningen. Hon såldes till Ralf Bertil Andersson i Göteborg i september 1979 och blev registrerad den 8 januari 1980 som fritidsmotorskeppet Albatross av Göteborg med Göteborg som hemort och Ralf Bertil Andersson som ensam ägare.

Mellan 1986 och 1996 rapporteras i Båtologen flera olika ägare till fartyget som då fortfarande heter Albatross av Göteborg. 1986 nämns Q. Kugelberg AB i Stockholm som ägare. 1992 nämns fartyget sedan 1990 ha ägts av en F. Kugelberg i Stockholm. 1993 nämns att hon sedan slutet av 1992 ägs av Hans Åke Fridell i Stockholm. 1994 nämns att hon sedan slutet av 1993 ägs av Finnboda Marin AB i Stockholm för att senare under 1994 åter nämnas tillhöra Hans Åke Fridell sedan maj/juni 1994. I 1996 års skeppslista upptas Fridell som ägare till fartyget. Hon fick Stockholm som hemort 1986 men som framgår av skeppslistan 1996 behölls namnet även i Stockholm.

År 2003 köpte Sofia Maria Rundgren i Stockholm fartyget av Fridell. Hon studerade då vid Kungliga Konsthögskolan och skulle renovera Albatross, som ett konstprojekt med återvinningsmaterial, jämsides med studierna. Till sin hjälp hade hon Victor Ingemar Pascal Rundgren som också studerade vid Kungliga Konsthögskolan. Arbetet sattes igång 2004 med att ett nytt däckshus och styrhytt byggdes akterut. Vid köpet 2003 var fartyget utan motor och mesanmast. År 2005 togs hon in i Beckholmsdockan. Där byttes 35 m2 bottenplåt och en del av bordläggningen i för och akter. Hon blev då svartmålad istället för den grå färgen hon haft i många år. Lastluckan byggdes om och förpiken fick större takhöjd. Detta var färdigställt år 2006. Då var även en ny motorbädd klar med renoverad propelleraxel och propeller för att ta emot en begagnad 8-cyl Volvo Penta, med tillverkningsår 1982, som köpts av den förre ägaren. Det arbetet lades dock åt sidan och tanken på motordrift övergavs. Sofia Rundgren överlät halva fartyget till Victor Rundgren den 25 augusti 2008 som ersättning för hans arbete med ombyggnaden. År 2009 byggdes inredningen färdig i lastrummet samt byggdes ett däckshus med nedgång till den 100 m2 stora lokal som blev i lastrummet vid ombyggnaden. Victor övertog den 24 oktober 2011 även den andra hälften av fartyget. I skeppslistorna för åren 2011 och 2012 är fartyget registrerat på Sofia Maria Rundgren med Stockholm som hemort och i skeppslistan 2013 är Victor Ingemar Pascal Rundgren ägare med Strängnäs som hemort (inskrivet den 17 april 2012).

I Strängnäs blev Albatross liggande i Gorsinge hamn, omdöpt till Albatross Imperium och med Strängnäs som hemort. Namnändringen blev registrerad den 6 maj 2014. Strängnäs kommun ville emellertid inte att hon skulle ligga där och fick henne, med hjälp av förvaltningsrätten i Linköping, flyttad till en brygga i Sundby park på Tosterön. Kommunens motivering till förflyttningen var att Gorsinge hamn skall vara en yrkeshamn för sädesbåtar till och från Lantmännens valskvarn. Förvaltningsrätten gick på kommunens linje och den 22 maj 2014 kunde men läsa i Eskilstuna-Kuriren att fartyget hade bogserats till Sundby park. I tidningen presenterades hon då som kultur- och nöjesbåt.

Den sista ändringen i fartygsregistret gjordes den 2 november 2017 då det registrerades att fartygets maskineri är 170 kW istället för 230 hk som tidigare angetts. Det är samma motor men med Sjöfartsverkets nya sätt att ange motorstyrka inför ikraftträdandet, den 1 februari 2018, av ändring i sjölagen. Urmonteringen av motorn har aldrig anmälts. Inga nya registreringar har skett fram till den 29 mars 2021 vilket betyder att Albatross Imperium fortfarande har samma ägare och Strängnäs som hemort. Hon ligger kvar vid bryggan i Sundby park och är inredd för konstevenemang och som festlokal samt som bostad för ägaren.

 

Mättal: Mätbrev 1954: 179,67/123,21, Databasen för Finlands handelsflotta: 1968: 179/94/200, 1969 – 1979: 169/90/265, SL 1996: 172/114. Namn med början vid byggnation: Jacobus Pieter SCH 351, De Drie Gezusters IJM 142, Willem SCH 30, Gretl, Rane, Albatross av Göteborg, Albatross Imperium. Hemorter med början vid byggnation: Scheveningen NL, Ijmuiden NL, Scheveningen NL, Hamburg Tyskland, Skärhamn, Borgå Finland, Göteborg, Stockholm, Strängnäs.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Databasen för Finlands Handelsflotta, Southampton City Council - Lloyds register 1930 -1945, Skeppsregistret inskrivning – redaktör Nils-Henrik Krokstedt mars – april 2012, Sjöfartsregistrets registerutdrag 2 november 2017, E-kuriren 22 maj 2014, Sjöhistoriska Museet – Digitalmuseum, Balticshipping.com., Tidigare ägaren Sofia Maria Rundgren – numera Windy Fur Rundgren och nuvarande ägaren Victor Rundgren.

 

 



Rane av Skärhamn ex Gretl av Hamburg i Uppsala 1955.

Rane av skärhamn efter byte av färg.

Rane av Skärhamn i Uppsala 1962.

Rane av Borgå som sandskuta.

Rane som Albatross Imperium av Strängnäs fotograferad den 6 april 2021 vid sin bryggplats i Sundby Park Strängnäs av förre ägaren Windy Fur Rundgren. 






Redön 9325 - IMO 5291501
Byggdes 1944 i Burntisland av Burntisland Shipbuilding Co. Ltd. Skotland med namnet Chant 67. Hon sjösattes den 23 februari och levererades den 9 maj till Ministy of War Transport med en 5-cyl 4-takt motor på 51 nhp (270 bhp) från Ruston & Hornsby Ltd i Lincoln England. Dessa fartyg byggdes i stort antal för transport av bensin över Engelska Kanalen vid de allierades landstigning i Normandie som inleddes den 6 juni 1944. Deras namn var, alla, Chant med ett nummer efter. Chant är förkortning av Channel Tankers. Hon var norsk mellan åren 1946 och 1951 som Norbensin av Oslo och byggdes om i Moss efter inköpet. Hon såldes till Göteborg 1951. I NSL 1951 redovisas hon med 393/222/165 hk. Det svenska mätbrevet från februari 1952 visar 467,18/222,46. Efter att hon 1952 fått sin hemort ändrad till Stockholm, såldes hon som m/t Redo den 24 mars 1956 av AB Redo i Göteborg och Handels AB Belgas i Stockholm för 450000 kronor till Skärhamn.
Partrederiets huvudredare var Knut Holger Hermansson och fartygets befälhavare var Frank Edgar Olofsson, båda i Skärhamn. Övriga delägare var Ove Ingemar Hermansson, Gösta Ivan Hermansson, John Åke Hansson, Elon Gösta Johansson, Bengt Holger Johansson samt Gunnar Erland Strandberg i Lysekil. Ove och Gösta Hermansson och Elon och Bengt Johansson var från Skärhamn och Åke Hansson var från Kyrkesund. Samtliga delägare hade 1/8 vardera i fartyget. Ove Hermansson hade tidigare varit delägare i kuttern Pride. Elon och Bengt Johansson hade varit delägare i träskutorna Gunborg 6326, Kustfart 4168 och Walmor 2998 från Skärhamn.
Redön avfördes från det svenska registret den 29 januari 1971 som såld till utlandet. I skeppslistan 1970 uppges hennes lastförmåga till 420 tdw. Det var köpare i Khorramshahr i Iran som köpt henne för 36000 dollar. Hon blev omdöpt till Kambiz med hemort Khorramshahr. Vad det blev av henne sedan vet vi inte säkert men hon avfördes från Lloyds register 1999 med noteringen ”Continued existence in doubt”. Redön hade när hon lämnade Sverige en 6-cyl Alpha Diesel på 420 hk som finns redovisad i Lloyds New Entries 1961.  


Mättal: NSL 1951: 393/222, Mätbrev 1951: 467,18/222,46, SL 1970: 397/124/440. Namn med början vid byggnation: Chant 67, Norbensin, Redo, Redön, Kambiz. Hemorter med början vid byggnation: Burntisland Skotland, Oslo Norge, Göteborg, Stockholm, Skärhamn, Khorramshahr Iran.


Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Scottish Built Ships, Skipet.no, Tugboatlars.se, Shipspitting.com.  




Redo av Göteborg och Stockholm ex Norbensin av Oslo ex Chant 67.


Redön av Skärhamn i Värtahamnen 1965.


Redön av Skärhamn ex Redo av Göteborg och Stockholm.


Redön av Skärhamn.


Kambiz av Khorramshahr, ex Redön av Skärhamn, ex Redo av Göteborg, ex Norbensin av Oslo, ex Chant 67.




Renata 9916 - IMO 5292919

Byggdes 1951 i Waterhuizen NL av Gebr. van Diepen N.V. med namnet Toos för Th. Groeneboom i Haag. Fartyget försågs vid leveransen med en 4-takts 6-cyl diesel på 395 hk tillverkad av Klöckner-Humboldt Deutz A.G. i Köln. Fartygets hemort blev Haag. Mellan 1954 och 1959 hade hon hemort Aerösköbing i Danmark, omdöpt till Fuglen. DSL 1955 anger 652/478/283 med 448 hk motor.
Den 14 april 1959 såldes hon till Skärhamn för 500000 kronor. Ett partrederi med John Erik Johansson som huvudredare köpte fartyget och döpte om henne till Renata. John Erik var delägare med 1/3 och hans bror Åke Ingvar Farsén hade lika stor andel. Deras svåger Åke Georg Pettersson hade den sista tredjedelen. Alla tre delägarna var från Skärhamn och det var  Skärhamn som blev Renatas hemort. John Erik och Åke Ingvar hade tidigare varit delägare i galeasen Amanda 3357.
1964 sålde Farsén sin del i fartyget till de två andra för 183333,33 så att de därefter kom att vara hälftendelägare var och en av dem. Man hyrde samtidigt in en ny befälhavare, Sven Hilding Andersson från Mjällby Blekinge. Den 14 maj 1966 sålde Åke Pettersson sin halva del i Renata för 317000 kronor. Som ny delägare i partrederiet kom John Eriks svärson, Leif Roger Byfält, med 1/4. John Erik Johanssons del blev 3/4. Andersson från Mjällby var fortfarande fartygets befälhavare. John Erik avled 1968 varvid hans 3/4 kom att tillfalla hans hustru, Doris Isabella Johansson, och deras två barn. I certifikat från den 28 mars 1969 framgår att Doris Johansson blev huvudredare och Leif Byfält fartygets befälhavare. Han hade styrmansbrev från 1965.
Slutet för Renata kom ett år senare. Man var den 3 mars 1970 på väg från Lillesand i Norge till Rotterdam med last av 604 ton kiselkarbid. Ca 30 sjömil S Oksöy fyr fick man förskjutning i lasten med påföljd att fartyget fick kraftig slagsida. Ombord fanns 7 mans besättning som gick i räddningsflotten. Nödraketer som skickades upp upptäcktes av Fiskebåten GG 217 Westbank av Björkö på ca 7 - 8 sjömils avstånd. Flotten hittades med hjälp av fiskebåtens strålkastare och hela besättningen togs ombord och blev räddade. Enligt en besättningsman på fiskebåten rådde vid olyckstillfället en svag NV bris och lätt dyning och enligt fiskebåtens loggbok sattes kurs mot Mandal klockan 3.38. Vittnet berättar att de såg fören på Renata resa sig över vattnet när hon gick med aktern före till botten ca 30 minuter efter att de kommit fram till haveristen. (Lokalbladet Öckerö – Torslanda nr 4 april – maj 2018 berättat av Ingemar Gillholm som var med på fiskebåten).

Mättal: DSL 1955: 478/283/652, SL 1969: 449/250/660. Namn med början vid byggnation: Toos, Fuglen, Renata. Hemorter med början vid byggnation: Haag NL, Aerösköbing Danmark, Skärhamn.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Stichting Maritiem Historische Databank NL, Lokalbladet Öckerö,

Toos av Haag vid leverans 1951.

Toos av Haag på leveranstur 1951.

Fuglen av Aerösköbing ex Toos av Haag.

Renata av Skärhamn, ex Fuglen av Aerösköbing, ex Toos av Haag.

Renata av Skärhamn.










  






















Kommentarer