Järnbåtar T

Tankbritt 8869 - IMO 5299125

Byggdes av stål 1939 i Fredrikstad, hos Glommens Mekanisk Verksted för skibsreder Vitaly Burkoff i Oslo, med namnet Vera. Fartyget försågs vid leveransen i december1939 med en 6-cylindrig 2-takt Atlas die­sel på 450 hk. Hon registrerades som Vera B på Skibs A/S Danmotor i Fredrikstad Norge. Hennes dimensioner i fot var 149 längd, 25,6 bredd och 10 fots djup. I augusti 1940 beslagtogs hon av Die Deutsche Kriegsmarine. Hon hade haveri i slutet av kriget men reparerades hos Glommens Mekanisk Verksted efter krigsslutet.

Den 25 mars 1947 såldes hon för 900000 norska kronor till Rederi AB Ostenia i Västervik och registrerades i september 1947 som m/t Tankman, efter utrustning vid Lindholmens Varv i Göteborg. Den 9 september 1955 såldes hon för 500000 kronor till ett partrederi i Skärhamn med Lars Georg Johansson som huvudredare. Hon blev då omdöpt till Tankbritt med Skärhamn som hemort. Delägare i partrederiet var fartygets befälhavare Torsten Andersson i Skärhamn med 1/6, AB Skärhamns Oljetransport 1/2, Axel Östen Olof Nilsson i Skärhamn 1/6 samt Kurt Edmund Albert Arvidsson i Rönnäng 1/6. AB Skärhamns Oljetransport sålde 1/6 i Fartyget till Ingemar Berntsson i Bleket för 83333,35 den 1 januari 1961. Torsten Andersson hade tidigare haft del i kuttern Lilly av Skärhamn.

Den 7 oktober 1962 anmäldes att Tankbritt sålts till ett bolag i Palermo Italien för 39000 pund (motsvarande 565000 kronor). Hon döptes om till Romea med Palermo som hemort. I april 1969 blev det ny italiensk ägare och omregistrering som Roberta d´Alesio med hemort i Livorno. Hon hade även Leghorn (engelska namnet för Livorno) som hemort vilket ändrades tillbaka till Livorno. Hon såldes till Neapel 1987 för upphuggning.

Mättal: Vid byggnation: 437/186/585.  NSL 1947: 440/243. Mätbrev 27/6 1947: 453,45/284,88. Namn med början vid byggnation: Vera B, Tankman, Tankbritt, Romea, Roberta d´Alesio. Hemorter med början vid byggnation: Fredrikstad Norge, Västervik, Skärhamn, Palermo Italien, Livorno Italien, Leghorn Italien, Livorna Italien, Neapel Italien.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Plimsoll ship data – the Lloyds Register searchable database, Skipet - hemsida Norge, Sjöhistorie.No - hemsida Norge.

Vera B av Fredrikstad.

Tankman av Västervik ex Vera B.

Tankbritt av Skärhamn ex Tankman ex Vera B.

Romea av Palermo ex Tankbritt ex Tankman ex Vera B.

Roberta d`Alesio av Livorna ex Romea ex Tankbritt ex Tankman ex Vera B.

Tanus 9512

Beställdes i november 1941 av Die Deutsche Kriegsmarine och sjösattes 1944 med namnet Bremanger. Efter krigsslutet 1945 övertogs hon av norska staten som ett skrov. Hon levererades i april 1946 från Sarpsborg Mekaniska Verksted AS i Sarpsborg och var då försedd med en 6-cylindrig Sulzerdiesel på 550 hk från Motoren Werke Mannheim AG i Mannheim. Hennes mättal var då 471/174/514 och dimensionerna i fot 167.5 x 25.8 x 10.9. 

Skips AS Småtank (Sverre Ditlev-Simonsen) i Oslo köpte fartyget i februari 1946 för 1130000 norska kronor och satte henne i fart efter färdigställandet i april, omdöpt till Vildkat. Hon såldes i augusti 1947 för 1,3 miljoner till Eastern Shipping Co Ltd (Roy Engelstad) i Oslo och blev omdöpt till Klöversund. I februari 1950 övertogs hon av Skips AS Widan (Egil Langlo) i Bergen för 650000 kronor och fick namnet Widan. Därefter blev hon omdöpt till Tanis i samband med försäljning 1951 till Skips AS Tanis (C Schelderup & O Dotzler) i Bergen. Den siste norske ägaren var Peter Petersen i Bergen. Han behöll namnet på fartyget till försäljningen till Sverige 1954.

Den 24 april 1954 övertogs Tanis i Sandefjord av ett partrederi i Skärhamn där Lars Georg Johansson var huvudredare. I registreringscertifikat den 15 november redovisas Karl Sören Olsson från Skärhamn som fartygets befälhavare utan ägardel samt de övriga 4 delägarna, Vilgot Mandus Johansson, Östen Axel Olof Nilsson, Bror Peter Vilhelm Pettersson och Torsten Andersson. Alla delägarna var från Skärhamn och hade 1/5 vardera i partrederiet. Torsten Andersson hade tidigare haft del i kuttern Lilly. I certifikat den 28 december är namnet ändrat från Tanis  till Tanus. Hon var kvar i Skärhamn hos samma rederi till 1959 då hon såldes till Thunbolaget för 563700 kronor.

Thunrederierna i Lidköping döpte om henne till Thuntank III. I juli 1961 sålde de vidare till Rederi AB Castor i Uddevalla som döpte om henne till Lindfjord. Det var den sista svenska ägaren innan hon i februari 1963 såldes till Centromor Centrala Morska Importowo-Exportowa i Gdynia för 43700 pund vilket motsvarade 632776 kronor. Gdynia blev hennes sista hemort fram till upphuggningen 1979 vid Raduna Shipyard i Gdansk.   

Mättal: NSL1954: 454/205. Svenskt mätbrev 1954: 497,11/243,96. SL 1963: 470/174/585. Namn med början vid byggnation: Bremanger, Vildkat, Klöversund, Widan, Tanis, Tanus, Thuntank III, Lindfjord, Regle. Hemorter med början vid byggnation: Oslo Norge, Bergen Norge, Skärhamn, Lidköping, Uddevalla, Gdynia Polen.  

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Plimsoll ship data – the Lloyds Register searchable database, Skipet - hemsida Norge, Sjöhistorie.No - hemsida Norge.

Tanis av Skärhamn ex Widan ex Klöversund ex Vildkat ex Bremanger.

Tanus av Skärhamn ex Tanis.

Thuntank III av Lidköping ex Tanus.

Lindfjord av Uddevalla ex Thundtank III.

Regle av Gdynia ex Lindfjord.

Thelma 6290 - IMO 5164992

Byggdes i stål som tremastad skonare och levererades i maj 1909 av E.J. Smit & Zoon Scheepswerven N.V. i Groningen, med namnet Zeemeeuw, till P. Jonker i Hoogezand NL. Hon byggdes som lastfartyg utan motor. Hennes mätetal vid byggnationen var 181/148,15/250 och hennes dimensioner 35,78 löa, 32,28 i vattenlinjen, 7,07 bredd, 3,29 djup med ett djupgående av 2,88.

Under 1916 såldes fartyget med bibehållet namn till N.V. Maatschappij Vrachtvart i Middelburg NL. På resa från Rotterdam till Gävle med koks den 13 oktober 1916 råkade den motorlösa tremastade skonaren driva över på finska sidan och grundstötte där i närheten av Enskär, sydväst om Nystad i Finland. Man lyckades bärga fartyget och föra in det till Raumo där hon blev kondemnerad och överförd till försäkringsbolaget. Hon blev reparerad vid Björneborgs Mekaniska Verkstad i Björneborg/Pori och det är troligt att varvet då övertagit ägandet till fartyget. Där fick hon sin första motor inmonterad. Det blev en 2-cyl 2-takts motor på 70 hk av varvets eget fabrikat med specifikationerna 10” x 12”/254 x 305 mm och tillverkningsår 1917.

Efter reparationer och motorinstallation som slutförts 1917 sålde varvet henne till skeppsredare John Nurminen och Karl Lindèn i Raumo Finland. Hon döptes då om till Kyllikki och fick signal VDSF.

Liggande i Köpenhamn den 22 november 1919 blev hon såld för 106000 kronor till ett partrederi på Ven. I anmälan samma dag meddelades att hon sålts till pr skeppare Wiktor Efraim Jönsson på Ven; själv befälhavare och delägare med 162/222 andelar. De övriga delägarna var skeppsredare Anders Petter Horndal i Höganäs med 20/222 andelar, konsul Carl Johan Öberg i Helsingborg med 20/222 andelar, sjökapten G B Andersson i Ramlösa med 10/222 andelar och skeppare Jöns Nilsson på Ven med 10/222 andelar. Fartyget övertogs i Råå i april 1920 och döptes om till Linnea. Certifikat utfärdades den 10 juni. I Sv skl 1921 anges fartygets mätetal och dimensioner till 182,04 brt, 142,33 nrt, 31,23 längd, 7,05 bredd, 2,99 djup och 270 tdw på 3,05 meters djupgående. Hon fick troligen Helsingborg som hemort när hon köptes.

Den 5 november 1921 anmäldes att Anders Petter Horndal sålt sina andelar i fartyget till Wiktor Efraim Jönsson och att Carl Johan Öbergs andelar sålts till firma Påhlsson och Olsson i Helsingborg (senare Fänge och Påhlsson). De sistnämnda andelarna såldes sedan vidare till personer med anknytning till firman. I Lloyds register 1923 framgår att Wiktor Efraim Jönsson på Ven fortfarande var befälhavare. Nils Påhlsson utsågs 1927 till huvudredare med Ven som fartygets hemort.

Den 17 juli 1929 anmäldes att Linnea överförts till Rederi AB Hven (Wiktor Efraim Jönsson) på Ven. Samma sommar anmäldes att hennes motor bytts till en 2-cyl 2-takt Avance på 85 hk med 340 x 360 mm cylindervolym. I oktober 1933 anmäldes Helsingborg som ny hemort. Detta framgår även av Sv Skl suppl 10-1933 där Rederi AB Hven Helsingborg står som ägare.

Det var detta bolag som sålde Linnea till Skärhamn genom köpebrev på 59750 kr den 11 mars 1937. Hon blev certifierad med nya namnet Thelma den 23 i samma månad. Rederiet i Skärhamn var pr fiskberedare Emil Patrik Pettersson Skärhamn. Emil hade själv 1/8 i rederiet. Befälhavare var Olof Patrik Johansson Skärhamn med ¼ (systerson till Emil). Övriga delägare var bästeman Johan Gottfrid Johansson med ¼ (bror till Olof Patrik), skeppare Arne Elmer Pettersson Skärhamn med ¼ (son till Emil) och sjömannen Alf Erik Pettersson Skärhamn med 1/8 (son till Emil). Allt enligt certifikatet.

För transportseglingen till Skärhamn mönstrades fem mans besättning den 16 april på motorskonaren som då blivit omdöpt till Thelma av Skärhamn. Det hade nu gått några veckor sedan köpet och enligt mönstringsrullan var inte Olof Johansson befälhavare vid hemseglingen. Gustaf Ragnar Nordvall från Skärhamn blev istället fartygets befälhavare. Som så många andra Skärhamnare hade han inte behörighet att framföra ett så stort fartyg i de vatten som hon köpts för att trafikera. Enligt uppgift i rullan hade han skepparexamen av andra klass med brev. Hans behörighet inskränktes därför till att föra fartyget i inrikes svenska farvatten. För att segla Thelma från hamn i Öresund till Skärhamn skulle man inte behöva gå utanför den ramen. De övriga fyra som blev påmönstrade inför resan till Skärhamn var bästeman Gottfrid Johansson samt tre jungmän, Olof Albert Edvardsson från Klövedal, Gustaf Adolf Johansson från Valla samt Alf Pettersson från Skärhamn. Den sistnämnde var även delägare i fartyget och son till Emil Pettersson.

Förutom Thelma var Emil Pettersson delägare i 7443 Elgö som han hade tillsammans med Olof Johansson med hälften vardera. Vid köpet av Thelma anmäldes Olof som befälhavare men det fungerade inte på grund av att Elgös seglationssäsong började då och där var Olof befälhavare. Emils son Arne Pettersson, som även var delägare i Thelma, hade första klass skepparbrev från 1933 och skulle ha varit en naturlig befälhavare för Thelma. Men Arne gick på sjöbefälsskolan och läste till sjökapten. Han fick sin examen i april/maj 1937, strax efter att Thelma skulle seglas till Skärhamn. Därför var man tvungen att ta in en utomstående befälhavare. Det blev Gustav Nordvall från Skärhamn som egentligen inte hade rätt behörighet, med sin andra klass skepparexamen, för Thelma. Men han kunde ändå genomföra seglationen om han höll sig till inrikes svenska farvatten på väg upp från Öresund till Skärhamn.

Det kan ha varit just sådana här händelser som låg till grund för och som kan ha påverkat beslutet att förlägga utbildning till Skärhamn för skepparexamen av första klass. Hamnen i Skärhamn var under byggnad när Thelma anlände i april 1937. Hamnpiren var redan klar och man höll på med kajerna. Större skutor anskaffades vid den här tiden i stort antal så nog behövdes både hamn och utbildning av skeppare. Utbildningen genomfördes vintrarna 1942 och 1943.

Ägandet i Skärhamn blev inte långvarigt, den 20 september 1938 såldes Thelma för 80000 kronor till Port Louis på Mauritius. Köpare var Raphael Fishing Co Ltd. Hon användes där som moderfartyg för deras fiskeflotta. Thelma fick brittiskt ON 135619 eftersom Mauritius då tillhörde Storbritanien. Hon förekommer med detta nummer, i Appropriation Books registrerad som motorfartyg den 9 augusti 1939 med namnet Thelma på 97 ton samt i 1940 års British Registered Motor Vessels register med 85 hk motor och hemort Port Louis. I SST 40-1938 nämns att Thelma skulle användas för fiske på sin nya hemort. Hon seglade med namnet Thelma fram till 1942 då hon fick nytt namn, La Perle, efter den västligaste obebodda ön i ögruppen Saint-Brandon. Motorn byttes 1946 till en 5-cyl 2-takt Fairbanks motor på 240 hk. På en FB-sida benämnd ”History of Seychelles” nämns att hon 1950 blev försedd med kylanläggning och att hon därefter blev använd som moderfartyg för ”fishing dories” i Mauritius vatten.

Hon såldes vidare till Seychellerna 1962. Köpare var Michel Paul Moulinié & Co i Port Victoria. Det är Seychellernas huvudstad och beläget på huvudön Mahe. Hon fick där namnet Isle of Farquhar med Port Victoria som hemort. Namnet togs efter en av de avlägsna öarna i ögruppen. Hon sysselsattes med fraktfart och passagerartrafik mellan öarna i British Indian Ocean Territory (BIOT). Det var varierande frakter till avlägsna öar och passagerarna var mest arbetskraft. För återresan till Port Victoria hade hon ofta last av copra (det vita fasta innehållet i kokosnöten från vilket kokosolja utvinns). År 1969 var hon avbildad på frimärke för Brittish Indian Ocean Territory med valören 1,50 rupee. Hon ombesörjde den sista transporten av bofasta från Diego Garcia (BIOT) till Seychellerna, med ankomst Mahe den 31 oktober 1971. Detta var ett led i anläggandet av en amerikansk militärbas efter överenskommelse mellan USA/UK att ön då skulle vara obebodd och odlingarna nedlagda. Det var Michel Paul Moulinié & Co i Port Victoria som även hade ägt odlingarna.

Fartyget blev därefter sålt till någon som tänkt göra om henne till restaurangbåt i Les Mamelles på huvudön, i närheten av Port Victoria, med plats för 32 gäster. Enligt en historiker på National Archives, Tony Mathiot, blev detta dock aldrig av. Mathiots uttalande finns publicerat i Seychelles News Agency den 26 mars 2017. Där nämns även fartygets ägare som Philippe Boullé samt hans planer på att restaurera fartyget. För detta fick han dispens, från den tilltänkta skrotningen, till 2004 men såvitt jag kan förstå ligger hon fortfarande på samma plats, intill en basketbollplan vid Roche Caiman, och rostar. Boullé var advokat till yrket och även verksam inom politiken. I Seychellernas första fria val år 1993 var han kandidat för en tänkt trepartiregering men misslyckades.

Mättal: Vid byggnation: 181/148,15/250. SL 1937: 192/142. Merkantile Navy List 1940: 176/99. Namn med början vid byggnation: Zeemeeuw, Kyllikki, Linnea, Thelma, La Perle, Isle of Farquhar. Hermorter med början vid byggnation: Hoogezand NL, Middelburg NL, Raumo Finland, Helsingborg, Ven, Helsingborg, Skärhamn, Port Louis på Mauritius och Port Victoria på Seychellerna.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Stichting Maritiem Historische Databank NL, Plimsoll ship data – the Lloyds Register searchable database, Clip Crew List Index Project – Clip databases, hemsidan Archive – Seychelles – Isle of Farquhar 6 juli 2016, Seychelles New Agency 26 mars 2017, Medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet samt flera webbsidor på internet.

Thelma som bramsegelskonaren Zeemeeuw, här nybyggd 1909 och utan motor.

Thelma som Linnea av Ven år 1924. Bilden finns publicerad i Svensk Sjöfartstidning 4:1969. Mästerlotsen Kurt Sjöblom som seglade i Linnea år 1935 uppgav för tidningen att stängerna som var vitmålade har blekts bort på bilden och syns inte som de var. När han seglade i Linnea var rårna borttagna.

  

Thelma som slätskonare, med motor, sedan rårna på förmasten tagits bort någon gång mellan 1924 och 1935. På bilden framgår även att peket har blivit kortare och att hon fått patentankare. Kranen i bakgrunden fanns på B & V varvet i Köpenhamn och det vita fartyget till höger är danska kungahusets Danebrog.

 

Thelma av Skärhamn för ankar i Skärhamn 1937.

Thelma som La Perle med hemort Port Louis på Mauritius från 1938. Bilden finns publicerad den 16 december 2010 på en hemsida på Mauritius som heter Martian Spoken Here. Bilden är från före 1962. 

Isle of Farquhar i sin hemmahamn Port Victoria 1969/1970. Fartyget har här försetts med ett stort pophus.

Thelma som frimärke på Seychellerna 1969, då med namnet Isle of Farquhar.

Matsedeln när Thelma skulle bli restaurang på 1970-talet med namnet Isle of Farquhar.

Här har hon blivit upplagd vid Les Mamelles på huvudön för att på 70-talet bli den restaurang som aldrig blev av. Skrovet har nu fått svart färg.

Bilden på vraket efter den forna vackra Isle of Farquhar var införd i Seychelles News Agency den 26 mars 2017. I artikeln nämndes att man fortfarande tänker sig att fartyget skall restaureras ”to its former glory” enligt ägaren. 

Tjörnö 9493

Byggdes 1922 i Emden av Schulte & Bruns Abteilung Werft und Dockbetrieb med namnet Berlin som ånglogger för Emder Heringsfischerei AG i Emden. Hon hade vid leveransen en ångmaskin på 10 hk tillverkad av Christiansen & Meyer i Hamburg. Hennes mättal var 1936 angivna till 181 br, 80 net och 171 br under däck. Dimensionerna var samtidigt redovisade till 30,05 längd, 7,05 bredd, 3,25 djup och ett djupgående av 3,32. Berlin blev kvar i Tyskland med samma ägare, förutom åren 1942 – 1945 då hon var verksam för Die Deutche Kriegsmarine som DWO 141, WS 184 och VS 154. Därefter låg hon overksam till försäljningen till Skärhamn 1954.

Certifikat för fiskefartyget Tjörnö utfärdades den 14 mars 1954 för partrederiet Sigurd Johannes Thuvik i Skärhamn, själv befälhavare. Utöver Sigurd Thuvik var hans bror Karl Erik Olausson i Skärhamn samt Georg Olof Bernhard Olsson i Edshultshall delägare, alla med 1/3 vardera. Kontraktet på 31175 DM var undertecknat den 8 februari. Därefter bogserades Tjörnö hem till Skärhamn av fiskebåten Sandö av Klädesholmen. Ångmaskinen monterades ur efter hemkomsten och en 2-cyl Säffle motor på 240 hk monterades in innan man gav sig iväg på fiske vid Island samma år. 1955 byggdes hon om till fraktare och då byttes motorn till en 3-cyl Säffle semi diesel på 255 hk. Tjörnö var 1/3 i ett s.k. blockköp där tre systerfartyg köptes från samma säljare. De andra två var Vesta 9500 och Memel 9531.

Sigurd Thuvik hade tidigare haft träbåtarna Aino och Iris och kom senare att äga tremastskonaren Regina. Karl Erik Olausson hade varit delägare eller ensam ägare i flera träskutor, Gerda, Irene, Lydia och Petrea. Senare kom han även att äga tremastskonaren Mary.

Tjörnö såldes till Edshultshall 1960 för 155000 kronor. Där fanns hon, omdöpt till Hallö, till slutet av 1963 då hon såldes tillbaka till Skärhamn och partrederiet Erik Olausson för 100565 kronor. Även denna gång var Sigurd Thuvik och Georg Olof Bernhard Olsson delägare med samma andelar. Nu blev hon omdöpt till Norrfjord. Mellan åren 1966 och 1968 fanns Erik Olaussons tredjedel i AB Erik Olausson & Son. Det finns uppgifter om att en 6-cyl 4-takt Mercedes-Benz diesel på 320 hk blev insatt 1964 men skeppslistan 1969 anger motor på 210 hk.  

Tjörnö, Norrfjord efter 1963, gjorde med Skärhamn som hemort flera fiskeresor till Island och hon var även ett år på fiskeresa till Grönland, det var 1958. När hon kom hem i juni månad det året så rustades hon för fisket vid Island och avgick dit den 12 juli. 1969 gjorde hon sin sista resa som fraktare. Lastad med 240 ton salt från Lübeck till Stockholm, under befäl av Karl Erik Hagström och med fyra mans besättning, gick hon den 16 januari på grund i närheten av Kristianopel, vid ingången till Kalmarsund. Norrfjord blev kondemnerad på platsen och drogs av grundet den 25 juni. Hon fördes in till Kalmar med stora bottenskador. Den 30 augusti såldes hon till skrot i Göteborg för 11000 kronor. Hjälpmaskin för el, en 2-cyl Lister, såldes till tremastskonaren Ingo. Den 17 augusti 1970 utfärdade Skrot & Avfallsprodukter i Göteborg intyg att fartyget nedskrotats.

Mättal: GL 1936: 181/80. Mätbrev 1954: 201,89/140,48. SL 1969: 189/108/230. Namn med början vid byggnation: Berlin, Tjörnö, Hallö, Norrfjord. Hemorter med början vid byggnation: Emden Tyskland, Skärhamn, Edshultshall, Skärhamn.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Plimsoll ship data – the Lloyds Register searchable database, Medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet.

Tjörnö som ångtrålaren Berlin före bogsering till Skärhamn.

Tjörnö av Skärhamn ex Berlin före ombyggnad. Islandsfiske 1954.

Tjörnö av Skärhamn efter ombyggnad 1955.

Tjörnö av Skärhamn i Uppsala 1956.

Norrfjord av Skärhamn ex Hallö, ex Tjörnö ex Berlin.

Norrfjord av Skärhamn strax före upphuggning 1970.

Norrfjord av Skärhamn, ex Tjörnö, som haverist i närheten av Kristianopel vid ingången till Kalmarsund i januari 1969. Hon kom från Lÿbeck och hade last av salt till Stockholm. Det blev fartygets sista resa. Bilden kommer från Blekinge Museum.

Toftö 9473 – IMO 5362972

Byggdes 1918 i Gouda av F:a H van Vlaardingen - Scheepsbouw en Reparatiewerf 'Kromhout' i Gouderak vid Hollandsche IJssel. Troligen blev hon döpt till Roselyne vid byggnationen. BV 1921 anger hennes mättal till 141/86 och dimensionerna till 28,70 x 6,67 x 2,97 med 1 lucka på 4,0 x 2,20. Hennes redare var Eugéne Valin från Fecamp. 1925 finns hon där som m/s Roselyne, ägd av Gaston Tocqué med Fecamp som hemort.  Hon hade Fecamp som hemort till 1928 och mellan 1929 och 1945 finns hon i LR med ON 160359, registrerad den 19 augusti 1928 med Charles T Dines som ägare och London som hemort. Hon motoriserades 1925 och fick då en 2-cyl 2-takt diesel tillverkad av NV Steijwal i Rotterdam. Den är i LR 1929 upptagen till 90 hk. Roselyne finns med på listan över fartyg som i maj - juni 1940 deltog i evakueringen av allierade trupper från Dunkirk. Under tiden i England fick hon 1936 en 4-cyl Petter motor på 118 hk.

Hon såldes till Asker Nielsen Kure på Neksö Danmark i december 1946. Han flyttade i januari 1948 till Svendborg och där fick hon en 3-cyl Alpha diesel på 180 hk insatt samma år och blev ombyggd och förlängd med 6,52 meter 1951 (om man jämför DSL 1949 med DSL 1952). Svendborg blev också hennes hemort till 1954 då hon den 17 mars såldes till Knut Anders Eugen Larsson på Fisketången för 355000 danska kronor. Han sålde den 8 april 1956 till Rederi AB Ingela med Smögen som hemort för 262000 kronor. På Fisketången hette hon Kentse och på Smögen Ingö.

Hon köptes därefter av ett partrederi i Skärhamn den 15 april 1959 för 262000 kronor. Ivar Cornelius Simonsson var huvudredare med 2/5 i fartyget. Hans son Karl Ivan Simonsson var befälhavare och delägare med 2/5. Den sista femtedelen ägdes av skeppsmäklare Gustaf Rune Henriksson i Göteborg. Efter Karl Ivar Simonssons död 1960 övergick hans andelar till sonen som även blev huvudredare. Toftö blev kvar i Skärhamn till 1966 då hon såldes för 170000 kronor till Danmark. Ivar Simonsson hade tidigare varit delägare i skärhamnsskutorna Gundel, Ruby och Toftö. Sonen Karl Ivan hade haft tremastskonaren Toftö.

Det var Rederiselskabet Alnor i Graasten på Sönderjylland som var köpare för 170000 kronor. Där fick hon namnet Florrie. Hon hade Graasten som hemort till 1968 då hon såldes till Aalborg och blev omdöpt till Maj.  Därefter blev det Djursland av Grenå, Karin av Grenå och Uffe av Kolding. Så långt Danmarks skeppslista fram till 1975. 1976 finns hon inte med. Däremot finns hon som Uffe i LR, fram till 1982 med Hans C Andersson i Kolding som ägare. 1985 är hon med utan ägare och hemort.

Vad som slutligen hände med Uffe är okänt för mig men tydligen hamnade hon på andra sidan Atlanten till slut. Det finns en bild från en dansk bok ”Danske Coastere” där hon är fotograferad och textad ”Uffe (1918) under Caribisk flagg på Eskimo River. (MS)”. Eskimo River ligger på Canadas ostkust i närheten av New Foundland och Saint Lawrenceviken. I nämnda bok sägs att hon skulle ha sålts till Fareham England 1975 och då fått namnet Vinity. Hon återfick namnet Uffe väldigt kort tid därefter eftersom hon i LR står som Uffe 1975 – 1982. Hon står som Uffe med Tyrone Capriani, Georgetown Demerara Guyana som ägare från 1991.

Från och med 1998 finns hon inte med i registret. Med stor sannolikhet blev hon skrotad eller förolyckad ungefär då.  

Mättal: BV 1921: 141/86. LR 1925: 140 gr. Reg ON 1928 som 90 rt. DSL 1948: 138/87. DSL 1949: 170/80. DSL 1952: 218/112.  Mätbrev 1954: 201,89/164,36. SL 1966: 246/139/240. Namn med början vid byggnation: Roselyne, Agnete Kure, Kentse, Ingö, Toftö, Florrie, Maj, Djursland, Karin, Uffe, Vinity, Uffe. Hemorter med början vid byggnation: Fecamp FR, London UK, Svendborg DK, Neksö DK, Svendborg DK, Fisketången, Smögen, Skärhamn, Graasten DK, Aalborg DK, Grenå DK, Kolding DK, Georgetown Guyana.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Facebook - Fartyg och gamla båtar Skärhamn, Plimsoll ship data – the Lloyds Register searchable database, Medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet, Danmarks skeppslista, Clip Crew List Index Project – Clip databases, Ships Nostalgia forum, Stichting Maritiem Historische Databank NL, https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_ships_at_Dunkirk, Jörgen Marcussen Danmark,

Toftö av Skärhamn ex Ingö ex Kentse ex Agnete Kure ex Roselyne.

Toftö av Skärhamn.

Vinity eller står det Florrie i stäven.

Uffe av Kolding.

Uffe av Georgetown.